Ska nationen äga sig själv?

Frågan är i grunden om en nation måste äga sig själv, åtminstone lite.

Regeringen har som mål att i en rasande fart reformera lagen om Forststyrelsen, som äger och förvaltar statens skog, mark och vatten.

Deadline är om två veckor. Ett EU-direktiv sägs därefter från april förbjuda Forststyrelsens skogsbruk att fungera som det gör – som ett stort skogsbolag, utan att formellt vara det.

Staten äger en tredjedel av våra skogar, närmare 13 miljoner hektar. Skogen har en renässans som Finlands gröna guld. Nya storfabriker växer upp i Äänekoski och Kemijärvi. Skogsägarna vädrar affärer – också staten, med sin trängda ekonomi.

Många finländare upplever det som ett grundläggande värde att staten äger åtminstone en del av sin egen natur. Forststyrelsen har också ofta visat att man har klarat av utvecklingen och att hålla många naturskyddsområden både modernt omskötta, väl hanterade, pedagogiska och tillgängliga.

Regeringen vill bolagisera i Forststyrelsen som man gjort i både Sverige och Norge. Naturskyddsområdena skulle ändå på ett lite udda vis göras till en fredad del mitt i businessen.

Vänsterförbundet hävdar att EU:s – liberalt förankrade – danska konkurrenskommissionär inte alls kräver att statliga skogar av konkurrensskäl görs till ett bolag som kan gå i konkurs eller delas på flera aktieägare.

SFP har i diskussionen om Forststyrelsen föredömligt slagit vakt om samernas rättigheter. På deras hembygdsområde, där 3 000 samer bor, är nio av tio skogshektar är statens.

Mindre har SFP då valt att tala om svenskbygderna, vår mentala kustmiljö som har besjungits som bergknallarna där martallen (visserligen inte särdeles kommersiellt gångbar) möter havet. En stor del av vår identitet består i att nationalparker och havsvidder ekonomiskt och juridiskt är nationens och inte ska riskera att läggas till salu.

Några allemansrätter eller jakt- och fiskerättigheter ska inte rubbas av reformen. En bolagiserad skogsförvaltning kan man ändå frestas att sälja ut till minoritetsintressen från andra länder, som inte nödvändigtvis känner till den kultur kring natur och fri rörlighet som vi betraktar som självklara.

– – –