På riktigt heter han inte Harald. Det påhittade namnet knyter an till min barndom där det bubblade av språkliga roligheter. Till exempel då vi satt inklämda i bilen på långa familjeutfärder.
Speciellt min syster och mor hade dille på att kombinera adjektiv med namn som började på samma stavelse. Tandlösa Tage, rastlösa Ragnar, ampra Amalia osv. Jag ler ofta åt dessa muntra minnen och i liten skala har vi fört traditionen vidare hemma hos oss.
Haltande Harald dök upp på vår gård under sensommaren efter att våra nya grannar flyttat in. Han är en liten svartvit katt som knappast är äldre än ett år. Att han haltar svårt beror på att han måste röra sig med bara tre tassar. Den vänstra framtassens nedre del som borde gå att stiga på böjer sig inåt och är till synes helt obrukbar. Om den lilla katten är född med denna defekt eller råkat ut för en olycka vet jag ännu inte, men nog att han helt och totalt fångat mitt hjärta. Denna modiga och nyfikna lilla krabat är något av det mest gripande jag upplevt på länge. Han sitter ofta på en stubbe och följer med naturens rörelser, fåglar och insekter och är så söt som bara en liten katt kan vara.