Barndomen i Sibbo formade Berit

I en Stockholmsförort tittar snart 90-åriga Berit Svanljung tillbaka på sin barndom i Sibbo.

En barnmorska kom hem på cykel till hemmet i Immersby. Berit och hennes sju syskon föddes alla innan vinterkriget bröt ut 1939.

– Det var brukligt på den tiden i landsbygden att föda hemma. Pappa lånade en häst för att varsko barnmorskan. Bil hade vi inte råd med, och de som var mer välbeställda fick ju föda på sjukhusen i Borgå och Helsingfors.

Berit Svanljung (född Wiik) är 88 år gammal och minns 1930-talet som mycket fattigt på landsbygden. Familjen hade ett litet jordbruk, och fadern var mestadels arbetslös åren innan år 1935, men därefter fick han en hel del måleriarbeten att utföra hos sommarstugeägare. Han var en praktisk allkonstnär som byggde familjens hus, och som förutom målare också var tapetserare och timmerman.

– Då hade vi det ganska hyggligt, tills vinterkriget bröt ut, konstaterar Berit i skenet av lampan sittandes i den gula sammetsfåtöljen i vardagsrummet.

Vid krigsutbrottet 1939 drogs el för första gången till familjens hus.

– Vi lånade hästar av grannarna och fick göra arbetsdagar i utbyte. Två hästar och en karl motsvarade tre arbetsdagar då vi fick ta upp potatis. Vi hade ett litet småbruk som pappa ärvde när jag var elva år. Vi köpte vår första ko då också, och jag var med och hämtade den med mamma. Jag var så stolt!

– I flera år på somrarna, ända tills jag var 11 år och min lillebror Bento nio, hämtade vi mjölk från grannen, tant Mimmi som bodde mitt i skogen där vår ko Rosa fick gå och beta eftersom vår egen betesmark inte räckte till. Mimmi mjölkade både sin egen och vår ko som på hösten och vintern stod hemma hos oss i ladugården.

– Kon stod i sin som det heter, den mjölkade inte hela året. När det var 50 grader kallt ute år 1940 kalvade vår kossa.

Trots en stark förankring i den finländska myllan så hade Berit till skillnad från sina sju syskon tidigt en längtan efter något annat, något utanför Sibbos gränser.

– Ja, det fanns ju bara bönder där, och de var envåldshärskare. Det var strängt i Finland, man fick inte springa omkring i byarna utan skulle vara hemma! Svenskarna var snällare tyckte jag. Alltsedan jag var liten hade jag tänkt att jag skulle åka till Sverige. Jag kände ingen där förutom min mammas faster och farbror som fanns i Södertälje. Jag bodde hos dem en vecka, och sedan sökte jag jobb som hembiträde.

Berits första jobb var hos skeppsmäklare Lindmark i Gamla stan. Han och frun bodde på Järntorget i en stor sjurummare. Berit lagade mat och städade där i ett år, och sedan blev hon anställd på kafé Sturekatten på Riddargatan.

– På bottenvåningen fanns bageriet och där skulle jag plocka av bröd från plåtarna. Däruppe på kaféet fick jag duka av och på borden och ställa fram silverkannor med kaffe, för det var ett fint ställe.

– Jag var 18 år då och fick gå bankärenden också. Kronorna stoppades i en påse och så gick man till banken och växlade.

– Då fick man ju mycket för en krona. Vad jag hade i månaden? 100 kronor utöver mat och husrum tror jag.

År 1946, när Berit var 19 år träffade hon sin make Karl på en dans.

– Jag tyckte han verkade bra och rolig att prata med. Han låg vid flottan och var uppvuxen i nordliga delen av Sverige, i finskspråkiga Tornedalen. Karl hade också en längtan tillbaka till Norrland, dit han flyttade igen när de skilde sig och yngsta dottern var tio år gammal.

Musikaliteten ligger i släkten. Berit själv spelade liksom sin far mandolin, men redan som femåring och berättar att hon redan då kunde Kostervalsen. Hon kunde också spela fiol liksom sin kusin, en känd musiker i Finland, Tyskland och Danmark: Sven Runar Wiik. Han spelade både fiol och piano och komponerade själv och fick epitetet mästerspelman.

– En annan kusin, Sigurd, knyckte tagel från hästsvansar och gjorde en fiolstråke till en gammal fiol som vi hittade på farmors och farfars vind och som jag fick.

– När jag hade varit borta en gång och kom hem så hängde fiolen och stråken där, hel och lagad. Jag blev så jätteglad.

Efter skilsmässan 1970 blev Berit ensamstående fyrabarnsmor, och för försörjningen tvingades hon i perioder arbeta som skol- och trappstäderska, innan hon blev biblioteksassistent. Fem av de totalt åtta syskonen är avlidna, bara Berit och två av hennes bröder som är bosatta i Finland finns kvar.

Livet har gjort Berit till en mentalt "hårdhudad" kvinna.

– Det viktiga förr var att klara sig för dagen och få mat på bordet. Att få något att äta över huvud taget. Jag kommer ihåg att jag som sju- eller åttaåring en gång fick en tröja av kommunen genom skolan, och då var jag så jätteglad. Det var den första tröjan som jag inte fått ärva, som var helt ny, till mig! Den var blå och hade en knäpprand i en annan färg. Den enda dröm jag hade som ung var att skaffa mig ett arbete och klara mig själv.