"Barn vet vad som är bra läsning”

Det känns otroligt fint att det är barnen som utsett Pärlfiskaren till vinnare i årets Runeberg Junior-tävling. Det säger författaren Karin Erlandsson som har en glädjenyhet till sin unga läsare: Äventyret fortsätter i tre böcker till.

– Barn är en skrämmande grupp att skriva för. Proffsläsare kan lära sig vad som är bra och dålig litteratur medan barn helt enkelt av sig själv vet vad som är bra, säger Karin Erlandsson som i höstas kom ut med Pärlfiskaren med illustrationer av Tuuli Toivola.

Erlandsson har tidigare gett ut några vuxenromaner och i mars kommer hon ut med Pojken, uppföljaren till kritikerrosade deckaren Missdåd. Att hon över huvud taget gav sig in på att skriva för barn berodde på att Schildts & Söderströms utlyste barnromantävlingen "Berättelsen är bäst".

– Jag hade inte skrivit för barn tidigare och visste inte om jag hade det språket att berätta på, säger hon.

Det hade hon och som bevis kan man se det faktum att Pärlfiskaren gick segrande ur tävlingen.

Gnistrande idé

Idén till boken fick hon en bitande kall februaridag då hon var ute på promenad. Snön gnistrade som pärlor och för Karin Erlandsson kändes det nästan som om hon gick på sjöbottnen.

– Berättelsen med sitt eget universum kom singlande genom snön. Jag gick raka vägen hem och skrev det första kapitlet på boken.

Jag hade inte skrivit för barn tidigare och visste inte om jag hade det språket att berätta på.

Hennes arbetsrum är inrymt i det som tidigare var simbassängen i familjens sjuttiotalshus i Mariehamn. Poolen är numera täckt av ett lock och där sitter Karin Erlandsson – om vintern i tre lager tröjor för att det är så kallt – omgiven av stora fönster åt alla håll.

Hur hinner du med familj, arbetet som kulturredaktör på Nya Åland och författarskapet?

– Det finns tre orsaker, en är att jag faktiskt skriver snabbt, den andra att jag jobbar stenhårt och mycket. Jag isolerar mig och prioriterar skrivandet. Det tredje är att jag har ett relativt jämställt förhållande och min man sköter mycket av markservicen.

Snabb och lycklig

För Karin Erlandsson är författarskapet en målmedveten satsning, som hon beskriver som någonting som inte går vare sig henne eller familjen förbi.

– Men det är det värt. Jag är lyckligare när jag skriver.

Nyckelordet är kanske ändå snabbhet. Erlandsson är en effektiv skribent och har exakta mål uppställda för sitt skrivande. För att en bok – barn- eller vuxenroman – ska bli till krävs cirka 50 000 ord, enligt hennes måttstock, och den mängden portionerar hon exakt ut per dag fram till sin deadline.

– Jag är mycket disciplinerad med hur många ord per dag jag ska ha klart. För varje roman gör jag upp ett schema och när berättelsen är klar börjar jag redigera texten. Den kan växa till sig, eller som med Pärlfiskaren, krympa till 47 000 ord.

Jag är lyckligare när jag skriver.

En följd av att Karin Erlandsson skriver väldigt snabbt är att hon inte hinner stanna upp för detaljer som hon inte kommer på direkt. Dem fyller hon i senare då berättelsen är färdig.

– Jag är till exempel urusel på att hitta på namn åt mina fiktiva personer och åt påhittade saker. Djuren på havsbotten fick heta stor fisk, xx-krabba, eller så fick flickorna äta xx. Faktiskt så letade man också länge efter xx-pärlan i Pärlfiskaren.

Fantasifull hjälpare

Här kom Karin Erlandsson tolvåriga son Frans till undsättning. Han fick en lista över xx:en som behövde fyllas i och en anmodan om tre förslag per punkt. Det var ett lyckat drag: det dröjde inte länge förrän Erlandsson fick en lista med fantasinamn att välja emellan.

– Frans hittade på ord som vetesviol, gormkrabbor, guldsjärtar och päronmust. Han döpte också ögonstenen, eller aqua ova som den heter på låtsaslatinet som han också hittade på.

Namnet på roshajarna kom hon däremot på själv. Det råkade sig att hon fått en bukett rosor av sin man som stod på hennes arbetsbord i rättan tid – just då Pärlfiskarens hajar skulle artbestämmas.

Han döpte också ögonstenen, eller aqua ova som den heter på låtsaslatinet som han också hittade på.

Roshajarna ligger också bakom huvudpersonernas, Mirandas och Syrsas, centrala attribut: De har blivit av med varsin vänsterarm efter att ha råkat ut för roshajar då de dykt efter pärlor. Det i sin tur bottnar i berättelsetävlingens uppmaning om att man sökte "normöverskridande" berättelser.

– Jag ville att huvudpersonen skulle ha ett handikapp som läsarna helst glömmer. För att det ska vara normöverskridande ska man ju inte tänka på att det är ett handikapp, och så blev det så här, säger Karin Erlandsson.

Tjejer på äventyr

Det var också ett medvetet drag att låta två flickor dra ut på äventyr.

– Jag är frustrerad över hur det pratas om att pojkar behöver böcker med manliga huvudpersoner för att lockas att läsa. Det upplever jag som begränsade för pojkarna, och det vill jag råda bot på genom att skriva en bra och spännande berättelse med kvinnliga huvudpersoner.

Jag ville att huvudpersonen skulle ha ett handikapp som läsarna helst glömmer.

När manuset var klart läste hon Pärlfiskaren för Frans och hans åttaårige lillebror Bror som godnattsaga. Med en månad kvar till deadline ville hon kolla att målpubliken hängde med och ville ut på äventyr. De ville de, men dessutom insåg Karin Erlandsson att hon måste gör bokens skurk, Iberis, ännu mera ond.

– Jag ondskade till henne lite för att göra berättelsen mer spännande.

Pärlfiskaren kommer med ett helt eget universum som följer sina egna regler. Den gränsar till fantasy, men det säger Karin Erlandsson att hon inte vågar kalla boken eftersom hon inte behärskar genrens alla inbyggda koder.

Klassiskt äventyr

– Jag har stor respekt för dem som skriver fantasy och är rädd för att göra misstag i en fantasy-värld. När jag skrev Pärlfiskaren hade jag hela tiden den klassiska äventyrsberättelsen för ögonen, som Gullivers resor eller En världsomsegling under havet.

I Pärlfiskarens universum har föräldrarna blint följt begäret efter ögonstenen, de har gett sig ut för att leta efter den och försvunnit på vägen. Barnen är ensamma.

– Jag tror att man både kan och ska vara mörk när man riktar sig till barnläsare. Det gäller att inte väja för hemskheter eftersom barn vet att det finns mörker i världen, och ibland har de tyvärr också upplevt det personligen.

Jag tror att man både kan och ska vara mörk när man riktar sig till barnläsare.

Bokens huvudperson Miranda blir också besatt av ögonstenen och gränslandet mellan längtan och besatthet är någonting som Erlandsson funderat mycket på.

– Längtan är en bra sak för det får oss att sträva efter det vi vill ha, och kanske blir vi lyckligare då vi når det. När längtan övergår i begär ser vi inte längre det vi har utan bara det som vi trånar efter.

Till alla som älskar Pärlfiskaren har Karin Erlandsson goda nyheter att komma med: Det blir en fortsättning. I själva verket har hon redan skrivit de tre följande delarna i serien "Legenden om ögonstenen" och i höst utkommer del två, Fågeltämjaren. Därefter följer Bergsklättraren och Segraren.

– Jag var inte färdig när Pärlfiskaren var klar, säger hon. Det finns saker att reda ut, det vet man om man läst boken.

FAKTA

Runeberg Junior

Syftet med Runeberg Junior-priset är att uppmärksamma barns läsande och stöda deras läslust.

Priset tilldelas en finländsk barnbok med berättelser på finska eller svenska för barn i åldern 6-9 år.

Tidningen Östnylands och Borgå stads barnlitteraturpris delas i år ut för andra gången.

Åtta barnjurygrupper har utsett vinnaren som avslöjas på Runebergsdagen den 5 februari.

Prissumman är 10 000 euro.