Avtalet avslöjar det politiska läget

Diskussionerna om ett fullmäktigeavtal kan ge en bra bild hur polariserat läget är i Lovisa.

Man kan väl konstatera att det inte riktigt gick som tänkt i Borgå 2013. Meningen var då att skapa ett fullmäktigeavtal, en sorts överenskommelse om stadens viktigaste linjer som fullmäktigegrupperna kunde hålla sig till för att underlätta beslutsfattandet.

Efter många och långa diskussioner visade det sig att det är omöjligt att komma överens om något sådant, och hela förslaget föll. Sedan dess har det varit mycket tyst om saken.

Ett motsvarande avtal är nu aktuellt i Lovisa. Där är detaljerna till stora delar höljda i dunkel, inte minst eftersom man ännu diskuterar vilka de kunde vara. Det är alltså oklart vad man egentligen försöker komma överens om, och, så att säga, vilka frågor ledamöterna borde vara överens om på förhand.

Förslaget verkar ändå ha fallit i god jord, och med de pågående diskussionerna står man nu i samma situation som i Borgå gjorde innan förslaget kraschade. Där konstaterade styrelseordförande i efterhand att "Det hjälper inte att vara överens om en del av paketet, allt måste tas med. Man kan till exempel inte tycka lika om investeringsnivån men olika om skuldsättningen.".

Det blir intressant att se om Lovisas politiker kommer till en annan slutsats än i Borgå.

Den som väntar sig konkreta mål när och om avtalet väl är i hamn blir sannolikt besviken. En titt på motsvarade avtal i Lahtis visar att överenskommelsen innehåller ungefär samma generella formuleringar som man brukar hitta i strategin. Där skrev alla utom en fullmäktigegrupp under avtalet där man bland annat ska "balansera budgeten". Grupperna förbinder sig också till "de ekonomiska målsättningarna" och att "stadigt förbättra stadens ekonomi".

Som för att understryka allvaret konstateras också att fullmäktige "satsar på investeringar och projekt som gör staden mera lockande och livskraftig och bättrar på sysselsättningen".

På det stora hela har man alltså kommit överens om målsättningar som inte egentligen betyder något utan detaljer, men som de flesta kan komma överens om. Det mest konkreta man hittar i Lahtis avtal är riktlinjer för hur man delar ut ordförandeposterna i styrelsen och fullmäktige.

Risken är att det är just detaljerna man inte kan komma överens om – när det blir tal om pengar – och att det därför till syvende och sist inte är så lätt att följa avtalet i praktiken.

Det utesluter förstås inte att man lyckas vara mer konkret i Lovisa. Ett avtal kan se ut som man vill, med direktiv om allt från ekonomiska målsättningar till hur man beter sig i salen,

Vaga formuleringar kanske ändå är nödvändiga eftersom politikens grundväsen bygger på att människor med olika grundvärderingar ska komma överens – i praktiken "gräla" en stund för att sedan rösta. Att "jobba för stadens bästa" innebär i regel något annat för en vänsterpartist än för en samlingspartist.

Trots de mycket generella formuleringarna i Lahtis verkar erfarenheterna vara goda. Samtal till ett par ledamöter visar att man inte längre behöver diskutera grundläggande principer och att de flesta upplevt avtalet som positivt när det använts som verktyg. Samtidigt verkar de generella formuleringarna väcka en del irritation. Den mest konkreta formuleringen väcker också mest hopp, där man tänker sig att personvalet i presidiet inte ifrågasätts lika lätt.

Det verkar också som att avtalet lett till att ledamöterna känner sig ha större kontroll över styrelsen, och att känslan av att vara en "gummistämpel" lättat.

Där konstaterar man också att processen är ett mål i sig. Och om det går som i Borgå så vet alla att det politiska läget är så polariserat att det är svårt att komma överens om ens de mest generella av principer.

Max Nyberg Reporter