Att vara mamma

Jag är rädd för att vara den enda som inte hinner, men jag tror inte jag är ensam om den känslan.

Nu är barnens sommarlov slut och skolorna har dragit i gång, till min oförställda glädje och barnens uppenbara skepticism. De har kommit upp i den där åldern då det inte längre bara är spännande att återvända till skolan eftersom de faktiskt uppskattar friheten under sommarlovet och rent av själva konceptet med ledighet. Jag, å andra sidan, finner mer ett lugn i att allt liksom återgår till det vanliga.

Men samtidigt smyger sig pressen att vara den perfekta mamman på. Missuppfatta mig inte, jag tycker jättemycket om att vara mamma och barnen är det bästa jag har. Jag menar bara att det så lätt blir en tävling, mellan föräldrar i allmänhet och mellan mammor i synnerhet, om vem som hämtar barnen först, lagar mest hemlagad mat och kokar flest liter sylt.

Till exempel verkar det som om varenda unge blev hämtad från skolan när den slutade första dagen. Mina två var de enda som stod på busshållplatsen och väntade på bussen. Ja, och bussen kom förstås inte och nästa buss var en halvtimme sen. Yngsta barnet ringde med regelbundna mellanrum till mig och rapporterade gråtande att det fortfarande inte kommit någon buss och att de nog säkert aldrig skulle komma hem. Jag var i Helsingfors på jobbet och kunde inte göra annat än att säga "ta det lugnt" och "bussen kommer snart". I mitt stilla sinne undrade jag hur i hela helskotta alla andras barn har kommit hem. Är det bara jag som jobbar?

Sedan visar det sig att den buss som barnen borde ta hem från skolan har blivit indragen på grund av ett märkligt system kring hur man räknar ut skolbarnens bussbehov. Helt plötsligt har jag ett barn som slutar skolan före tolv och sedan ska vänta i drygt två timmar på bussen hem ett par dagar i veckan. Ett barn som dessutom inte är berättigad till eftermiddagsverksamhet längre. Det ger mig lite lätt panik. Två timmar är lång tid för ett barn att vänta på en buss.

Även om det säkert inte är sant känns det som om jag är den enda som liksom inte riktigt får det att gå ihop och som får panik när bussarna ställs in. Alla andra verkar lätt som en plätt svepa in och hämta sina barn sekunden barnen inte längre måste vara på skolan för att åka hem och äta världens mest näringsrika mellanmål. Hur hinner de?

Pressen att vara den som ger barnen kortast dagar utanför hemmet och den seglivade idén om att barn mår som allra bäst när de är tillsammans med sin mamma skapar ett klimat där framför allt kvinnor ställs inför helt orimliga krav på att vara överallt samtidigt. Det är förövrigt en press vi skapar och upprätthåller själva genom att berätta om när man spenderat eftermiddagen bullbakandes tillsammans med ungarna, men inte så gärna om när man kom hem strax efter fem, matade ungarna med fiskpinnar och placerade dem framför tv:n innan man somnade stående i ett hörn av köket.

Jag är rädd för att vara den enda som inte hinner, men jag tror inte jag är ensam om den känslan.

Charlotte Cederbom genusbloggare och doktor i historia