Att gå armkrok genom livet

Nu går vi i armkrok genom parken och sitter kvar länge efter middagen på restaurangen, tills det är dags att stänga.

Så fick jag hämta hem urnan. Det var egentigen inget jag ville, men nu blev det så och det känns helt rätt. Men jag vet inte riktigt vad jag skall göra med den, så den står fortfarande kvar på byrån där jag ställde den en eftermiddag för många veckor sedan.

Några dagar senare reste jag till Edinburgh via London där jag stannade en natt. Jag hann träffa vännen som jag gick armkrok med redan för flera decennier sedan, när vi fann vänskap bland leksakerna vi prissatte på ett stort varuhus där vi jobbade. Nu går vi i armkrok genom parken och sitter kvar länge efter middagen på restaurangen, tills det är dags att stänga. Den vänliga servitören packar med några småkakor för oss att ta hem. Jag håller om henne en lång stund innan vi skiljs åt.

Följande morgon anländer jag tidigt till stationen. Jag hinner gå ut en sväng innan mitt tåg avgår. Jag står framför ett stenhus, som samtidigt är litet och mastodont. Utanför dörren ställer en man ner hinkar och moppar och gräver fram en nyckel för att öppna den tunga trädörren. Jag undrar om jag får störa honom och frågar vad det är för slags hus. Det är en pub, svarar han. Det ser inte ut som en pub, svarar jag så där lite förundrat.

Han är lång. Han ser på mig med en blick som strålar värme mot mig och jag får plötsligt ett starkt behov att röra honom. Jag rör hans arm, han är klädd i en mjuk fleecejacka. Han frågar om jag vill titta in i huset och det vill jag gärna! Jag hjälper honom med moppar och hinkar och vi stiger in i ett rum som badar i ljus. I hörnet ser jag en gammal spiraltrappa av gjutjärn och han ber mig kliva upp, Akta dig bara för allt bråte i trappan.

Uppe på vinden möts jag av en sagolik vy. Genom de smutsiga fönstren strålar ljuset in och gör skuggformationer på golvet och längs med väggarna. Titta ut, skriker han. Genom fönstret ser jag en fontän som är tömd på vatten, stolar staplade på varann, en liten trädgård redo för vinter. Jag kliver ner för trappan och tackar för att jag fått besöka huset och vinden. Då ser han igen på mig med den varmaste blicken och säger tack; Tack för att du rörde vid mig, för det har ingen gjort på väldigt länge.

Jag har alltid älskat att åka tåg. Nu har jag en plats vid ett bord och jag sitter mittemot en kvinna som fotograferar sig själv med sin mobiltelefon, hon är i min ålder tror jag. Jag har svårt att låta bli att iaktta henne, det är något hos henne som fängslar mig och de facto sitter hon rakt framför mig. Våra ben trasslar in sig under bordet när hon stiger upp. Om en stund kommer hon tillbaka med en liten flaska rödvin. Hon pudrar sig flera gånger under resan. Ett ärr löper över hennes panna, från ögonbrynet upp i hårfästet. Några av bilderna tar hon så att hon täcker ärret med en bok, jag gör min egen rätt naiva tolkning om varför hon gör så. Senare under resan täcker hon över den andra halvan av ansiktet, när hon igen tar bilder på sig själv och min tolkning ter sig än mer naiv.

När hon går av tåget ler hon mot mig. Hon påminner mig om någon. Men jag vet inte vem. När jag kommit hem ser jag kvinnan på långt håll i en dröm. Jag vet att jag är nästan vaken och försöker knuffa till sinnet i riktning mot henne, men jag lyckas inte hålla henne kvar. Jag minns att hon vid något skede på tåget öppnade sitt hår och kammade svallet med sina fingrar.

Nu har frosten lagt sig över marken och det är ingen idé att försöka gräva ner urnan just nu. Vi får vänta tills våren är här. Min vän berättar att de spridit askan efter sin kära katt i blomsterrabatten, och när det blommar i rabatten så minns de. Det är nog vad jag också tänkt göra.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga