Arkivpärla: Ett överflöd av lamm till påsk

FÅRUPPFÖDARE. Fåren är en del av levebrödet för Johan, Camilla och Mikael Sundbäck, men en del av jobbet de alla gillar. Bild: Kristoffer Åberg

För två år sedan besökte ÖN familjen Sundbäcks gård på Sundö på Pellinge. Inför påsken var det full rulle i fårhuset.

Lamm i ålder från några dagar till sex veckor spritter omkring med varandra, diar sina mammor eller knaprar på höet. Ett lamm tar ett skutt upp på sin liggande mammas rygg och begrundar därifrån besökarna.

Späda bräkanden från lammen blandas med djupare ljud från mammorna som försöker hålla reda på vilka lamm som är deras egna. Omkring sextio lamm har redan fötts på gården i år, och tiden börjar vara inne för resten av tackorna.

Både tackorna och lammen är vana vid besök och låter sig både smekas och beundras.

Camilla och Mikael Sundbäck på Sundö har haft får i tjugofem år. För dem är fåren en del av levebrödet i skärgården, men definitivt en del av jobbet som de trivs med. Då de började hade de fyra tackor och en bagge, i dag finns det fyrtio tackor och två baggar på gården.

Så här års är det livat i fårhuset.

– Lammen är pigga. På kvällarna när tackorna ligger ner använder lammen dem som gympamattor och hoppar på och över dem, säger Camilla Sundbäck.

Mammorna har koll på vilka lamm som är deras egna. De har ett visst läte som lammen genast lär sig och de kallar på sina lamm när det är dags för mat. För lammen gäller strikta regler – tackan ger dem tillåtelse att dia när det passar henne, annars gör de sig inte besvär.

– De kan till och med vara ganska aggressiva mot andra tackors lamm som försöker ta för sig, säger Camilla Sundbäck.

Ett svart lamm irrar omkring i den ena kätten och ser ut att leta efter något. Lammet är alldeles blött på huvudet.

– Det har försökt dia fel tacka. Tackorna kan kissa på ett främmande lamm som försöker dia.

Fåren har tillgång till hö och vatten hela tiden, och får också kraftfoder.

– När lammen är små är det viktigt att de får tillräckligt att äta. Den första tiden växer de snabbast, säger Mikael Sundbäck.

En del av kätten av avgränsad så att endast lammen kan komma dit. Där finns kraftfoder för lammen att ta för sig.

KOMPISAR. Johan Sundbäck och baggen Winston är goda vänner. Bild: Kristoffer Åberg

Gårdens kung

I det som tidigare var stallet bor de två baggarna vintertid, i var sin kätte. De halvvuxna lammen som är för stora för att vara bland de små bor i några gamla hästboxar. Gårdens okrönte kung är den enorma baggen Winston som så småningom börjar bli rastlös efter att ha stått inne hela långa vintern.

– Du får snart fara ut till en holme tillsammans med några fruar, säger Camilla Sundbäck till baggen och krafsar honom på huvudet.

– Winston tycker om att smekas, men man får se upp när man slutar, då kan han kräva mer ganska hårdhänt, berättar hon.

LAMM PÅ FÅR. Rart så det förslår är det när lammet hoppar upp på mammas rygg. Bild: Kristoffer Åberg

Det gäller att hålla ordning på vilken bagge som är kärvänlig tillsammans med vilken av tackorna, så det inte blir inavel. Alla fåren är märkta, lammen märks genast efter födseln, så det går att hålla reda på den saken.

– Byråkratin och pappersarbetet har ökat betydligt sedan vi började, konstaterar Camilla Sundbäck.

Alla fåren är av rasen finsk lantras. Det är en tålig ras som är känd för att vara frisk och stark.

– Vi har fått flera fyrlingar i år, det brukar vi inte få så ofta, men fyrlingar är ganska vanliga för den här rasen. Det är jobbigt för tackan och i förlängningen för mig, säger Camilla Sundbäck med ett skratt.

Får har hållits som husdjur i Finland i hundratals år. Den finska lantrasen är en kortsvansad lantras, som är närmare besläktade med vildfåret än de flesta förädlade europeiska fårraser. Sedan hundra år pågår ett målinriktat avelsarbete med den finska lantrasen.

Det finska fåret är livligt och alert. Det har en extra stark flockinstinkt.

Finska lantrasfår kan vara vita, bruna eller svarta. Deras huvud och ben är täckta av slät, mjuk päls. På pannan kan finnas en liten lugg av ull, men de har inga horn.

Tackorna väger 65-75 kg, baggarna väger 85-105 kg. Ett lamm väger i medeltal 3,0 kg vid födseln.

Det finska lantrasfårets fruktsamhet är bland av de högsta i världen. Rasen har lätt att tillgodogöra sig foder, är livskraftigt och har en fin ull.

Föreningen Finnsheep grundades i januari 2004 och jobbar för att rasens mångfald bevaras och att den hålls ren. I dag finns det kvar färre än 15 000 tackor av finsk lantras, varav endast 5 500 används i rasavel.

Tackorna klarar av det mesta själv vid lamningen, men för Camilla och Mikael gäller ändå att vara påpassliga. När en tacka får fyra lamm på en gång finns det risk för att inte alla lammen får tillräckligt med mat.

– Man få följa med ifall något lamm blir litet och skevt och mata det om det behövs, säger hon.

Det kan vara stor skillnad i storlek på lammen som är födda samtidigt.

Under de 25 år som Sundbäcks haft får har tackornas antal varierat från år till år. Omkring 1 300 lamm har fötts på gården, ganska jämnt fördelat på tacklamm och bässlamm. Under åren har de en gång fått sexlingar, men tvillingar och trillingar har varit vanligast.

Kött, ull och fällar

Det är Camilla Sundbäck som mest har hand om fåren, men både Mikael och sonen Johan och dottern Ann-Sofie, när hon har möjlighet att komma hem från studierna i Åbo, hjälper gärna till. Johan Sundbäck studerar för att bli agrolog och ser sig själv ha får också i framtiden.

Mikael Sundbäck tar ett lamm i famnen.

– Det här är pappas favorit, säger han och kliar lammet bakom öronen.

Favorit eller inte, fåren är inga husdjur. Slakt är det två gånger per år, på våren och på hösten.

– Vi brukar hålla 5-10 nya tackor varje år, om de har fin ull och är bra mellan öronen, säger Camilla Sundbäck.

Med det menar hon att fåren ska vara sansade till sin läggning.

– Fåren är ett flockdjur och om ett får är hysteriskt kan hela flocken bli ohanterlig. När de blir nervösa märks det om lynnet inte är bra, som vid klippningen, säger Mikael Sundbäck.

Det är han som, med hjälp av sonen, klipper fåren. De klipps två gånger om året, också vår och höst.

– Höstullen är finare, för då har lammen inte hoppat på tackorna och trasslat till ullen, konstaterar Camilla Sundbäck.

Ullen förs till spinneriet och kommer tillbaka som garn som Camilla Sundbäck sedan väver och stickar.

– Vi använder allt av fåren, ullen, köttet och skinnet, och så vårdar fåren landskapet på holmarna.

Betar ute

Sundbäcks får är inne under vinterhalvåret men när våren kommer får de komma ut.

– De betar hela sommaren. Många säger att skärgårdsköttet smakar annorlunda än kött från får som betat på fastlandet. På holmarna går de och betar längs stränderna, säger Camilla Sundbäck.

För att hantera fårskockarna har familjen hjälp av två bordercollies, 13 år gamla Manta och 5 år gamla Amy. Numera är det Amy som gör det mesta av jobbet, Manta tar det med ålderns rätt lite lugnare.

FÅRUPPFÖDARE. Fåren är en del av levebrödet för Johan, Camilla och Mikael Sundbäck, men en del av jobbet de alla gillar. Bild: Kristoffer Åberg

Hundarna är Camillas stora intresse och hon tränar sina hundar regelbundet. En flock får går ute året om, så hundarna kan träna.

– När fåren är ute på holmarna är det hundarna som ser till så de går i och ur båten och kommer dit vi vill h dem, säger Camilla.

Det finns beten både ute på holmarna och på land. En del av Sundbäcks får är också sommarfår hos någon familj.

– Barnfamiljer kan få låna en flock, minst tre får, över sommaren bara man ser till så det finns ett ordentligt staket och att man sköter om fåren, säger Mikael Sundbäck.

Det finns familjer som hämtar sommarfår i Sundö varje år.

I flocken får fåren leva som får. Snart släpps de ut igen, och då gör de upp om de inbördes förhållandena i flocken. Får av finsk lantras har inte horn, men de stångas för att markera revir.

– Man får ont i huvudet bara av att höra ljudet, säger Camilla Sundbäck.

Gott minne

Får hör till påsk. De lamm som nu finns i fårhuset kommer ändå inte att hamna på någons påskbord det här året.

– Bässarna blir könsmogna vid fyra månaders ålder, så det gäller att passa på så de inte betäcker sina syskon, säger Camilla Sundbäck. Familjen Sundbäck äter själva gärna får då och då.

– När vi hade färre får var det svårt, då kände jag alla och visste vem jag åt, men nu går det bättre. När man föder upp köttet man äter själv vet man vad man äter, därför äter vi får och vilt, säger Camilla.

Köttet från fåren går bra åt. Gården har inte direktförsäljning utan säljer på beställning.

– Om man köper ett helt eller ett halvt får kan man hämta det färdigt styckat, lovar Johan Sundbäck.

Ingen i familjen Sundbäck skriver under att får skulle vara speciellt dumma.

– Det kan verka så när de går i flock och hela flocken gör lika, men dumma är de inte. De har mycket bra minne och känner igen dem som sköter dem, säger Camilla Sundbäck.

Det har blivit tradition att gården håller öppet för allmänheten på påsklördagen. Då får man komma och hälsa på lammen och deras mammor.

Artikeln publicerades första gången inför påsken 2016.

Mer läsning