Arkivpärla: Båtsäsongen startade sent den kalla våren för fyra år sedan

Esko Taanila tycker inte att det är så tungt att hålla en träbåt i skick som många tror. Bild: Arkiv/Jon Nyqvist

Våren 2017 träffade ÖN:s reporter Esko Taanila vid Hammars båtupplag. Våren var sen det året, och först i maj kunde arbetet med att fixa båten komma i gång. Och lika kallt är det i år.

Den sena våren har inte varit gynnsam för båtentusiaster, men så småningom är årets säsong här igen. Vid Hammars båtupplag upprepar Esko Taanila sin årliga tradition. Med sandpapper i högsta hugg börjar han slipa bort det yttersta lagret lack från sin segelbåt som i år fyller femtio.

För sju år sedan gjorde Esko Taanila ett fynd. En svensk segelbåt av modell Vindö-28 anlände till Borgå i rätt så dåligt skick. Båten som byggdes i Orust, Sverige år 1967 hade ett mahognyskrov som börjat visa sin ålder. Taanila beslöt sig för att rusta upp den.

Tillsammans med Jukka Viinikainen vid Vallilan veneveistämö rustade han den gamla segelbåten i skick. Två år senare visade Taanila och Viinikainen upp den restaurerade båten på Helsingfors båtmässa där den möttes av beundran.

Esko Taanila rustade upp den skadade träbåten till en verklig skönhet. Bild: Arkiv/Jon Nyqvist

Nu, fem år senare, behandlar Taanila fortfarande den femtio år gamla skönheten med omsorg. Det finns en klar stolthet i hans röst när han berättar om båtens historia. Han pekar ut gamla ärr i skrovet som han spenderat extra tid på att reparera.

– När jag skaffade båten hade bottnen börjat ruttna. Då jag fått det fixat tänkte jag att varför inte fortsätta och fixa hela båten. Det krävde all min fritid i 18 månader, säger Taanila.

Efteråt gällde det att varje år förnya lackytan.

– Varje vår slipar jag bort det yttersta lagret lack med fint sandpapper och putsar bort dammet med lite terpentin. Sedan drar jag på en till två omgångar nytt lack. UV-strålningen från solen förstör lacket om man inte ersätter det yttersta skicket. Träbåtar skadas lätt om vatten tränger in i träytan.

Det kanske låter arbetsamt, men Taanila förklarar sin filosofi.

– Man kan jämföra det med att behandla sin bil med rostskydd. Lite möda nu sparar en mycket problem i framtiden.

Förbipasserande stannar gärna och beundrar båten och arbetet som Esko Taanila lägger ner på den. Bild: Arkiv/Jon Nyqvist

Det finns en tanke bland båtägare att träbåtar kräver mera underhåll än till exempel glasfiberbåtar. Taanila är inte beredd att underteckna det.

– Plast och glasfiber måste ju tvättas. Orenheter måste ofta skrapas bort. När jag slipar bort ett lager lack så slår jag två flugor i en smäll. Själva lackerandet tar ungefär lika lång tid som vaxandet av en glasfiberbåt.

Taanila tycker om att fixa sin båt varje år. Det tar allt som allt en halv dag att slipa och ungefär en dag att lacka, men Taanila har inte bråttom.

– Det brukar nog ta minst en vecka, till och med en månad ibland. Jag fixar lite här och där, före och efter jobbet. Det hör ju så klart till att man avnjuter lite gott kaffe eller en kall öl ibland. Men det lönar sig nog att göra det ensam. Om man tar med sig flera vänner kan det snabbt bli rätt så improduktivt.

Taanila betonar också att det är viktigt att ha bra teknik då man lackar. Om man förhastar sig går det lätt så att lacken släpper ytan och börjar rinna. Temperaturen är också en faktor när det blir dags att lacka. Enligt Taanila är den ideala temperaturen kring femton grader. Om det är för varmt hinner lacket inte lägga sig och om det är för kallt så torkar det inte.

Till midsommaren ska Taanila sjösätta båten.

– Jag vet att för många börjar båtsäsongen mycket tidigare, speciellt i huvudstadstrakten, men själv vill jag att det ska vara varmt då man ger sig ut.

Taanila köpte sin första segelbåt av modell Maxi-77 år 1990. Sedan blev han smittad av träbåtsentusiasmen då han jobbade på Kuggom skola i början av 2000-talet. Då träffade han bland annat Erkki Lönnqvist som enligt Taanila är känd bland träbåtägare. Gnistan som föddes då tändes till ett fullkomligt intresse när han sedan hittade den svenska mahognyklassikern i Borgå.

Den längsta resan Taanila seglat var för ett antal år sedan. Då seglade han till Mariehamn med sin grannes båt.

– Vi gjorde så att jag och min fru seglade dit medan min granne tog färjan. Sedan bytte vi om på Åland. På så sätt behövde man inte se på samma omgivningar i två riktningar.

Nu för tiden stortrivs Taanila i östra Nylands skärgård. Han seglar till exempel ofta till Lovisa.

– Det finns inte riktigt något behov att segla längre bort. Jag tycker östra Nylands skärgård är otroligt vacker. Här finns tjugo till trettio fina landstigningsplatser.

Taanilas omsorg och uppmärksamhet på detalj blir ofta belönad på sommaren. Den vackra mahognybåten väcker beundran då Taanila är ute och seglar.

– Det är ju lite fult att skryta men speciellt när jag seglar till Tirmo kanal så får man ofta väldigt positiv respons. Det är helt enkelt något med en välskött träbåt som tilltalar folk.

Jag tycker att man inte kan njuta av en bil på samma sätt som av en båt. Man tillbringar helst inte en hel dag i en bil men en båt kan däremot fungera nästan som en sommarstuga på vattnet.

Taanila har också en pragmatisk syn på sin hobby.

– Jag har full förståelse för dem som fixar på bilar eller motorcyklar i stället. Det har jag också gjort. Men jag tycker att man inte kan njuta av en bil på samma sätt som av en båt. Man tillbringar helst inte en hel dag i en bil men en båt kan däremot fungera nästan som en sommarstuga på vattnet.

Enligt Taanila är båten menad för fyra passagerare men två är nog bäst så att man slipper trängas. Den är 28 fot lång, det vill säga dryga åtta meter.

– Jag tycker det är en lämplig storlek men det sägs ju att oberoende av hur stor båten är så är den alltid en meter för kort, säger Taanila med ett skratt.

Reportaget publicerades första den gången den 7 maj 2017.