Åren arton

De senaste generationerna har kunnat erbjuda mig och mina efterkommande ett liv utan krig. Ja, egentligen ett liv över huvud taget.

Jag skottade snö då elavbrottet mörklade stora delar av östra Nyland för några veckor sedan. Jag gick in, klädde av mig mina tekniska vinterkläder, bredde en skinkmacka och hällde upp ett glas rödvin i ljuset av stearinljus. Sedan kröp jag in under mitt varma duntäcke och utmanade hoppfullt batteriets öde genom att titta på snooker från min padda. Sådant var mitt otryggaste ögonblick 2017.

Hundra år tidigare hade ståndssamhällets tudelning ekonomiskt, socialt och politiskt skapat en tryckkokare vid bristningsgränsen. Vilken sedan briserade under vintern och våren 1918. I februari drog de röda gardena genom hus och hemman. Och i april landsteg tyskarna i Valkom, som förstärkning till de vita skyddskårerna. De röda flydde norrut längs järnvägen och avfyrade några skott med haubits från Kuggom station mot Lovisa kyrka. Resulterande i hål i både torn och vägg. Ett par dagar senare drabbade styrkorna ihop i Hardom, en kilometer från den plats där jag nu bor. Slaget i Hardom lämnade efter sig sårade och döda, samt en minnessten jag ibland stannar vid – i tekniska friluftskläder.

De senaste generationerna har kunnat erbjuda mig och mina efterkommande ett liv utan krig. Ja, egentligen ett liv över huvud taget. År 1918 var barndödligheten hög och jag själv skulle nu redan ha höjt medeltalet i förväntad livslängd. I Abborfors vaccinerades mot tyfus, jag är nu med mina 188 cm kortast i hushållet. Och en kvinnas mark har gått från femtio penni till åttio cent.

En äldre vän skrev på självständighetsdagen om sin pappas mantel som han hade haft på sig i fem år under vinter- och fortsättningskriget. Den luktade död och fasa. Sådant funderar jag emellanåt på, där under mitt mysiga duntäcke, mätt och njutandes av tillfredsställande moderniteter.

Det sägs att vi borde sluta fira krig. Det kan jag gå med på, men vi får aldrig glömma dem heller. Risken är överhängande, för vi reflekterar alltid alltför enkelt via vårt eget tidsspann. Omständigheterna i dag existerar faktiskt endast i dag.

Efter en lång period av gnabb om de enstaka rörliga procenternas understöd, stundvis med hjälp av till och med humoristiska gliringar, har den politiska axeln igen blivit bredare. Till vänster och till höger. Och humorn har nedsablats med nattsvarta hotbilder. Jag inser att det är för lätt för mig att fösa undan de saker som river samhället itu. Jag sitter ju där i mitten, framför allt ekonomiskt – nyckeln till allt. Politiken lismar alltid medelklassen.

Ändå vågar jag påstå att standarden för dem som i samhället har det knappast, skulle ha uppfattats som relativt bra för hundra år sedan. Och också att den strävan efter att ständigt förbättra som bar oss hit kommer att bära oss ännu längre.

Aku Louhimies Okänd soldats största förtjänst ligger i att den också var en vacker film. Sådant var säkert också stundvis 1918. Trots hög barndödlighet, blind vrede och blodiga lik. Det är förmågan vi har. Inga högre makter skrattar åt vårt stapplande på vägen och jag avskyr då de lägre försöker dra nytta av tillfället.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa