Arbetarpartierna har nu sin chans

De senaste åren har SDP varit svagt. Det nuvarande läget kan ändå betyda en ny chans.

I valborgstider dyker tankar om arbete, jämlikhet, proletariat och rättigheter på arbetsmarknaden up. Må vara att koncept som proletariat är föråldrat, åtminstone om man tänker på ordets ursprungliga politiska betydelse. Det innebär ändå inte att arbete, rättigheter och löntagares plats på arbetsmarknaden skulle vara betydelselöst i dagsläget. Tvärtom.

Trots att rättigheter på arbetsmarknaden är lika aktuellt nu som alltid så har arbetarpartierna, speciellt SDP, haft det svårt de senaste åren. Det var till exempel femton år sedan partiet hade en statsminister. Då hade Paavo Lipponen den positionen, och bakom sig hade han Finlands största politiska parti. Sedan började nedgången, och i dagens läge har partiet enbart 34 platser i riksdagen, vilket innebär ett sorts nesligt rekord. Partiet har väl aldrig haft så få platser.

En allmänt förekommande analys av läget är att SDP inte lyckats fånga upp missnöjda arbetarröster. De har i stället flytt över till populistpartiet Sannfinländarna som nu har splittrats och misslyckats med att leverera på sina löften. Vid nästa riksdagsval har alltså SDP en chans att återta en hel del röster, speciellt om de stora reformerna faller.

Tittar man på kommunernas fullmäktige i Östnyland är läget för SDP inte så kritiskt som situationen på riksnivå låter förstå. I Borgå är partiet näst störst efter SFP, och har därmed precis samma antal platser som efter valet 2012. Också i Lovisa blev partiet näst störst. I Sibbo har partiet inte varit särdeles stort, så inte heller nu med sina fem platser som återspeglar läget 2012.

När nästa riksdagsval äger rum är i sig en intressant fråga. Om de stora reformerna faller kan ett tidigare val bli aktuellt redan på hösten – något som i praktiken betyder att den borgerliga regeringen faller. När Samlingspartiet tappade Sibbos Harry "Hjallis" Harkimo, som drog sin väg för att starta en egen rörelse, började sprickorna bli allt mer uppenbara.

Här i Östnyland har SDP redan börjat peka ut kandidater för riksdagsvalet (ÖN 1.5). Huvudförtroendeman Sami Ryynänen från Borgå och huvudförtroendeman Daniel Hannus från Lovisa valdes via medlemsomröstning till riksdagskandidater. Anette Karlsson är på förslag som FSD:s kandidat. Man har alltså föreslagit tre individer med i stort sett samma profil: unga människor som är 40 år eller yngre.

Det kan nämnas att Socialdemokraterna i Borgå har varit representerade i riksdagen åren 1979 till 1990 (Kaj Bärlund) och 1995 till 2003 (Klaus Hellberg). Sedan dess har man inte lyckats mobilisera de östnyländska socialdemokratiska rösterna till ett gemensamt namn. Risken med de ganska likadana kandidaterna är att rösterna splittras och att ingen kommer in.

Efter så många år med borgerliga statsministrar börjar kanske tiden för arbetarpartierna igen vara inne. Rättigheter på arbetsmarknaden är ingenting som slutar bli aktuellt, särskilt inte i spartider som fortsätter trots en pågående högkonjunktur. Också Vänsterförbundet med sin karismatiska ledare Li Andersson borde kunna dra nytta av läget.

Frågan är hur SDP (och VF) lyckas fånga upp de väljare som oroas av större klyftor och ett allt hårdare klimat på arbetsmarknaden.

Tittar man igen på Östnyland så kan de unga utpekade kandidaterna spela en roll i partiets framtoning. Risken är att tre unga kandidater skrämmer bort eller splittrar väljare, men samtidigt har man en chans att ge ett gammalt parti en lite modernare stämpel.

Max Nyberg Reporter