Är finländsk rättspraxis för mjuk?

Bild: Karl Vilhjálmsson

Straffen för våldsbrott – särskilt sexualbrott – är förhållandevis lindriga i Finland.

I slutet av juni faller domen i ett av Finlands mest uppmärksammade rättsfall på länge. Tingsrätten behandlade i tre dagar händelserna som slutade med att den 38-åriga pappan dödade sin egen dotter i Lyceiparken i Borgå. Mordet följde efter en lång tids psykisk och fysisk misshandel som ledde till flera visiter på skyddshem för mamman och den treåriga flickan.

Dådet har väckt en hel del diskussion på sociala medier om brott och straff och vad som skulle vara en rättvis dom – speciellt med de tragiska detaljerna i åtanke. De flesta är överens om att pappan aldrig någonsin borde komma ut ur fängelset.

Nu funderar tingsrätten på om det handlar om mord eller, som 38-åringens försvar hävdar, dråp. Om det blir som försvaret vill så döms han till högst tolv år i fängelset, för att sedan komma ut något år före det. Om det blir som åklagaren vill, att pappan döms för mord, så är straffet livstids fängelse.

I rent juridisk-teoretiska termer betyder livstids fängelse faktiskt livstid i Finland, men av hänsyn till mänskliga rättigheter kan det omvandlas till en villkorlig frigivning efter 12 år. Under 2010-talet har livstid i praktiken betytt 14 år i medeltal, även om vissa sitter avsevärt längre än det. Den längsta fängelsevistelsen landade på 22 år, då Pasi Räty satte i fängelse mellan 1990 och 2012 för mord. En månad efter frigivningen dödade han igen och är nu inlåst i Saramäki i Åbo.

Straffmätningen i Finland väcker känslor, och är något som diskuterats på sistone. Bland annat säger professor Terttu Utriainen i Suomen Kuvalehti att straffen för våldtäkt är klart för låga. Samma tidning konstaterar i en annan artikel att siffrorna är beklämmande: polisen får årligen veta om över 1 000 misstänkta våldtäkter, och av dessa går en tredjedel går vidare till åtal – varav en fjärdedel leder till en fällande dom. Resten förkastas på grund av bristande bevisföring. Omkring hälften av finländska våldtäktsmän döms till villkorliga straff, i praktiken bara en sträng varning.

Också Riksåklagarämbetet konstaterar i ett utlåtande att Finland är klart mjukare mot sexualbrottslingar i jämförelse med till exempel Sverige och Norge.

Förvisso pekar ett färskt fall i Helsingfors på vikten av att vara försiktig med hur man dömer. Helsingin Sanomat intervjuade en kvinna som flera år efter en påstådd våldtäkt hade hittat Jesus, något som fick henne att inse sitt misstag. Det ledde till att hon gick till polisen och erkände att hon ljugit och att mannen som dömdes för våldtäkten satte nio månader i fängelset som en oskyldig man.

Många sakkunniga verkar ändå vara överens om att våldsbrott och sexualbrott döms för lindrigt. Redan 2010 påpekade samma Terttu Uutriainen i Suomen Kuvalehti att den finländska rättspraxisen har väldigt liten respekt för rätten till liv, personlig frihet och integritet.

Också våldsbrottslingar tenderar få för lindriga straff, säger till exempel professor Matti Tolvanen i Uusi Suomi. Också där landar man på under hälften av den möjliga strafflängden.

Förvisso är lagen helt i linje med resten av EU, problemet är man sällan använder hela straffskalan. Straffskalans övre delar är främst reserverade för narkotikabrott.

Hur domstolarna dömer är ändå en komplicerad helhet, där en rad offentliga och sekretessbelagda faktorer påverkar slutresultatet. Det är lätt att förenkla läget alltför mycket. Det oavsett kommer pappans dom sannolikt att bli mycket omdiskuterad.

Max Nyberg Reporter