Apornas planet

Stormar och översvämningar av bibliska proportioner raderar människans infrastrukturer från den amerikanska östkusten. Europas vågor består av människor som flyr krig och strävar efter ett drägligare liv.

I öst sitter en leende diktator i fnurrig frisyr och avfyrar kärnvapenprov i serie och ritar missilers ballistiska banor över halva jordklotet. Man förstår att de som kan, i stället vill plocka kantareller, gå på gym, eller titta på kvalitetsserier på streamingtjänster.

Dekokten osar farligt illa. Civilisationer har gått under med mildare ingredienser. Vi i västvärlden försöker fortfarande att utveckla samhället genom representativ demokrati. Högerextremisterna har medvind i Europa, attityderna hårdnar, och en del har ledsamt efter Kekkonen och andra auktoritära landsfadersfigurer. USA har röstat till sig en president som tacklar utmaningarna med att radera fakta om klimatförändringen, grovhångla sina egna tankar, och endast titta på sådan tv som gör detsamma. Kim Jong-Un har inte levt en dag i vår verklighet och spelar nu mot en likadan motståndare: den som väjer först är en förlorare. Pentti Linkola ges igen spaltutrymme för att önska massornas död som lösning på planetens problem, tillika som han själv väljer att fortfarande leva, på välfärdssamhällets stöd. Hans instrumentala värde för mänskligheten är dessa åsikter, enligt honom själv.

Det är svårt att undvika déjà vu från barndomen då man tittar på nyheterna. Upprustning och kallt krig av gubbar som går heta. Atombombsskräckens balans. Terrorister i Europa, blod på glasskärvor. Bara nya namn och förkortningar: Baader-Meinhof, RAF och IRA har blivit al-Qaida, IS och Boko Haram.

Frågan är ifall något nytt uppstått, cirkeln är sluten, eller har spiralen bara tagit ny fart?

Det mest absurda är att en del i Finland redan pratar om inbördeskrig mellan de toleranta och intoleranta. Som om vi snart inget mera har att förlora, diskussionens tid är förbi. Säger min generation som aldrig sett ett annat krig än det man upplever via skattekortet – Finland 100.

Överflöd är väl som vilken annan drog som helst. Men kom inte och säg att vi inte har något att förlora.

Och uttala er åtminstone inte i eget ärende i krigsveteranernas namn. Allt vi uppfattar som bra står på spel: självstyre, humanitet och det där drägliga livet. Min egen teori gällande tidigare civilisationers kollaps lyder att till slut väljer den mentalt förslöade, förbannade och moraliskt degenererade massan den aggressivaste ur gruppen att leda. Ridå.

I etiska dilemman och moraliska återvändsgränder har jag hållit Finlands lagar för den röda tråden. Men min senaste återvändsgränd består i att även våld och förföljelse kan ske demokratiskt (alltså lagligt), hur gör jag då?

Vår välfärd bör ständigt speglas emot hunger, farsoter, anarki, fascism och barbari utan hämningar.

Apokalyps där inte en sten längre ligger på en sten och alla ögon har stuckits ut. Vi har allt att förlora, och den kortaste vägen är att ställa den egna standarden enligt vad vi själva avskyr.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa