Använd inte din röst!

I verkligheten har de flesta insett att det är bråttom och att det är dumdristigt att engagera sig i universitetet mer än nödvändigt.

I flera veckor hänger det planscher som annonserar om lediga studentrepresentantplatser i universitetets olika förvaltningsorgan. Det söks ivriga till både fakultetsråd och grundutbildningsnämnd vid akademin men de flesta går förbi utan att ens fundera på att ställa upp. Den oinvigde skulle säga att studenterna är ointresserade, jag skulle säga att vi fråntagits möjligheten att vara intresserade.

Från och med 1970-talet har universitetens förvaltningsorgan bestått av en tredjedel professorer, en tredjedel övrig personal och en tredjedel studenter. Detta skedde efter att universiteten förändrades till så kallade massuniversitet som ett resultat av de nya krav de allt större massorna av studenter började ställa på sin undervisning efter studentrevolterna 1968.

I dag, snart femtio år senare ser förvaltningen lika ut, men att hitta studenter som känner att de har energi att engagera sig i den blir svårare för varje år. Massuniversitetet vars grundtanke är att involvera alla håller på att dö, och det för att samhället säger åt oss att låta bli att engagera oss.

Studenternas röst behöver höras precis lika mycket som på 1970-talet, skillnaden är att atmosfären i dag är mycket mer negativ gentemot engagemang. Att ställa upp i val, läsa föredragningslistor, fundera ut realistiska ändringsförslag och gå på möten kräver mycket tid. Tid som ger oss erfarenhet, många gånger nya bekantskaper och självförtroende, men inget som går att mätas.

Och om det är något som dagens så kallade marknadsuniversitet älskar så är det att mäta saker. Mäta i tid och i studiepoäng, men engagemanget i universitetets förvaltning genererar inget sådant.

Bara mera arbete som görs för det allmänna goda, för de andra studenterna, men har det längre någon skillnad? Är det någon som hinner bry sig om universitetet är studentvänligt då vi ska in, igenom och ut härifrån på knappt 50 studiestödsmånader?

Massuniversitetet existerar i strukturerna, men inte längre i verkligheten. Massuniversitetet bygger på att studenterna har tid, och det får vi inte ha i dag.

I verkligheten har de flesta insett att det är bråttom och att det är dumdristigt att engagera sig i universitetet mer än nödvändigt.

Strukturen och planscherna hungrar efter studenter som vill säga sin åsikt och engagera sig, på möten saknar lärarna studenternas idéer. Men varför skulle vi engagera oss när budskapet från alla andra håll är att tänka på sig själv, sin egen avhandling, sin egen yrkesprofil? Engagemang är otacksamt och oavlönat, att sätta sig själv först det mest fördelaktiga.

Kravet på effektivitet och genomströmning tog livet av massuniversitetet utan att erbjuda en ny fungerande förvaltningsmodell. Här sitter vi med en förvaltningsstruktur som ger studenterna en röst – synd att regeringen fick studenterna att känna att det är slöseri med tid att lära sig använda den.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi