Antihjälten som skapade kaos

KAOTISKT. I would prefer not to utmynnar i ett crescendo med fr.v. Patrick Henriksen, Hellen Willberg, Simon Häger och i bakgrunden Joanna Haartti.Bild: Cata Portin

När den till samarbete oförmögne skrivaren Bartleby börjar vägra utföra sina arbetsuppgifter störtas hans chef och kolleger ned i en spiral av först förvåning, sedan frustation och till sist snudd på vansinne.

Pjäsen I would prefer not to Milja Sarkolas första regiarbete på Svenska Teatern – tar i flera avseenden fasta på det komiska utan att lämna det tragiska, för att inte säga det principiella, obeaktat.

Milja Sarkola har tidigare belönats med priser som regissör och dramatiker på svenska i pjäserna Allt som sägs på Viirus 2016 och I taket lyser stjärnorna på Lilla Teatern 2012.

När hon för tjugo år sedan läste Herman Melvilles, mest känd för romanen Moby Dick, novell Bartleby - The scrivener, utgiven 1853 blev hon övertygad om att göra en moderniserad föreställning utgående från den. Skådespelet är dynamiskt och handlingen befinner sig i ständig rörelse medan de "döda punkterna" är valda med omsorg.

I föreställningen blir en man kallad Bartleby (Joanna Haartti) anställd som skrivare på Wall Street. Haartti blev skådespelare 2008 och har medverkat i pjäser på finska i Helsingfors och Åbo, i filmer och i sketchprogrammet Putous på tv.

Först utför Bartleby sina arbetsuppgifter med stor flit och omsorg, men när någon ber honom göra något utöver det nödvändiga svarar han att han skulle "föredra att inte". Inom kort slutar han också göra det han blivit anställd för, fortfarande med samma passiva inställning. Han inte bara "föredrar" att inte arbeta utan han "föredrar" också att inte lämna kontoret – och gör helt enkelt absolut ingenting.

Växande frustration

Det här väcker hos hans arbetsgivare (Hellen Willberg) och arbetskolleger, Nipples (Patrick Henriksen) och Turkey (Simon Häger) allt från förvåning till frustration och medömkan och till sist blir de desperata, på gränsen till vansinne.

I det prestationssamhälle dessa grå kostymklädda individer för kapitalistisk marknadsekonomi företräder finns ingen frihet eller personlighet, vilket Bartleby opponerar sig mot med ett passivt men synnerligen konsekvent motstånd.

Det här understryks bland annat av Kaisa Rasilas scenografi. Pjäsen utspelas nämligen i ett gallerförsett, burliknande utrymme som symboliserar tvång, gränser, rytm och upprepning, något som Turkey konstaterar i en av sina långa repliker om vad han tror på och står för. Liknande tirader till försvar för det "normala" upprepas av arbetsgivaren och kollegan Nipples i långa haranger så fradgan står om munnen.

Principiellt viktig

Den principiella aspekten i pjäsen har sin betydelse. Man ska inte glömma att den utspelas på Wall Street där Bartlebys professionella medarbetare visserligen umgås dagligen men utan närmare mänsklig samverkan, utan att veta något om varandras liv. Att antihjälten och rebellen Bartleby därför tiger som muren om sin egen bakgrund är helt logiskt.

Han passar inte in i en omgivning av den amerikanska drömmen omhuldade "selfmade men", som själva formar sin tillvaro utan att formas av den, och blir därmed dess motpol: en inaktiv hjälte och anomali i en värld driven av effektivitet och profithunger.

Det gör att omvärlden uppfattar Bartleby dels som förvirrande, dels som ömkansvärd och det är kring dessa poler pjäsen tar varv på allvar då handlingen övergår i kaos och kollegernas yttre pansar börjar krackelera.

Personlig seger

Håret faller ner i ögonen på dem, en brister ut i förbannelser, en annan i gråt och förtvivlan, en tredje i vansinnesskratt och till sist utmynnar det i ett crescendo till våldsam musik, kringvirvlande ballonger, pälsar och glitterdräkter. När Bartleby till sist förpassas till fängelse och där vägrar äta är hans eget öde beseglat men hans personliga seger vunnen.

Patrick Henriksen och Simon Häger får i den korta men intensiva pjäsen breda på ordentligt medan Hellen Willberg har en mera återhållsamt tilltalande roll. Joanna Haartti är föredömligt konsekvent i sin tolkning med alla sina upprepningar av "jag skulle föredra att inte", mest på svenska, men också på finska, engelska, tyska franska och ryska.

Det upprepande elementet återkommer också ofta i replikföringen, där skådespelarna med penna i hand och i mun på varandra skriver ned det som sägs. Det kan kännas irriterande men man vänjer sig – om man vill.

En udda, tidvis absurdistisk pjäs i stil med Kafkas Förvandlingen, som kanske inte tilltalar alla men ger frikostigt med utrymme för fördomsfritt inställda finsmakare av teaterkonst.

FAKTA

I would prefer not to

På Svenska Teaterns Amos-scen.

Regi: Milja Sarkola.

Dramaturg: Christoffer Mellgren.

Scenografi & kostymdesign: Kaisa Rasila.

Hår & mask: Sari Eskola.

Ljuddesign: Andreas Lönnquist.

Ljusdesign: Tom Laurmaa.

I rollerna: Joanna Haartti, Patrick Henriksen, Simon Häger, Hellen Willberg.

Premiär: 24.1.

Speltid: 1 t 20 min utan paus.

Visas till den 3.3.18.

På Svenska Teaterns Amos-scen.

Regi: Milja Sarkola.

Dramaturg: Christoffer Mellgren.

Scenografi & kostymdesign: Kaisa Rasila.

Hår & mask: Sari Eskola.

Ljuddesign: Andreas Lönnquist.

Ljusdesign: Tom Laurmaa.

I rollerna: Joanna Haartti, Patrick Henriksen, Simon Häger, Hellen Willberg.

Premiär: 24.1.

Speltid: 1 t 20 min utan paus.

Visas till den 3.3.18.