Ambulansen som inte kom

LANDMÄRKE. Mats Eriksson såg det här trädet när han vaknade upp från sin period av medvetslöshet. Bild: Kristoffer Åberg

Det är inte självklart att du får hjälp från nödcentralen om du ringer 112 från glesbygden. Det fick Mats Eriksson i Rikeby erfara.

Det är en kall decemberkväll. Mats Eriksson är busstrafikant och han har haft en bråd arbetsdag. Han har kört charter till och från julmarknaden på Malmgård.

Klockan är mycket när han kommer hem till Rikeby i Lovisa, men tanken på de stora rishögarna som borde åtgärdas ute på djurens nya betesmarker ger honom ingen ro. Han sätter sig på sin fyrhjuling och åker i väg. Det är glashalt på den genväg han vanligen tar när han ska till hagen och han noterar i bakhuvudet att det säkert är klokt att ta en annan, längre, men säkrare, väg hem igen.

– Det var fullt arbete att få riset att brinna, jag fick söka ny ved hela tiden, det var fysiskt tungt.

– Några kompisar hade sett röken. De kom vid tio-elvatiden och frågade om jag grillade korv, men gav sig sedan i väg.

När klockan är ett på natten bestämmer sig Eriksson för att dagsverket får räcka. Han sätter sig på fyrhjulingen och kör mot hemmet, längs byvägen, den som är längre men tryggare.

Jag föll på en plogad åker, den var frusen och snölös. Det blev nog en hård landning.

Medvetslös

– Just här kommer jag ihåg att jag tänkte att nu är det inte långt kvar, vilken tur att det inte har hänt något på vägen.

Det är två månader senare och vi åker längs byvägen. Litet längre fram står ett stort träd, ett riktigt landmärke.

– Jag såg trädet när jag vaknade ur medvetslösheten. Jag visste alltså var jag var men jag kunde inte sätta namn på vägen eller på platsen.

Mats Eriksson råkade ut för en olycka där i den kalla decembernatten. Hur det gick till har han inget minne av. Fyrhjulingen hittades oskadd.

– Jag föll på en plogad åker, den var frusen och snölös. Det blev nog en hård landning. Hjälmen satt slarvigt på, den lossnade och sprack.

På spåren kunde man se att han hade försökt kravla sig mot vägen.

HEMMA. Allt slutade bra, men Mats Eriksson har ännu inte förstått vad han borde ha gjort annorlunda när han kontakta nödcentralen. I soffan med frun Kärt och yngsta barnet Kaur. Bild: Kristoffer Åberg

En minut och sju sekunder

Klockan 6.02 på morgonen den 11 december ringde Eriksson 112.

– Då hade jag legat ute i åkern i närmare fem timmar, det var sju-åtta grader kallt. Vänster ben lydde inte och jag kunde inte röra mig. Det var tur att telefonen inte hade laddat ur.

Eriksson och jourhavande på nödcentralen talade med varandra i en minut och sju sekunder.

– Jag berättade att jag inte kunde röra mig och han frågade var jag befann mig. Det kunde jag inte säga. Alla namn på vägar och platser hade sopats bort ur min hjärna. På sjukhuset konstaterade man sedan att jag led av minnesförlust.

– Jag uppfattade att jourhavande sa att jag skulle ringa mina vänner så att de kunde hjälpa mig bort, säger Mats Eriksson.

Han hade just vaknat från en lång period av medvetslöshet. Han led av minnesförlust och chock. Han hade inga riktigt hårda smärtor men vänster ben fungerade inte, han frös alldeles oerhört.

– Jag ringde igen, den här gången till en kompis som inte svarade. Och så en tredje gång och nu fick jag svar.

– Inte heller nu kunde jag berätta var jag fanns. Kom bara hitåt, jag är nära vägen, jag vinkar när du närmar dig sa jag.

Många skador

Kompisen kom, hittade rätt plats och bar in Eriksson i bilen och sedan in i det varma hemmet.

– Du frös och frös. Vi täckte dig med många täcken och du bara fortsatte frysa, säger frun Kärt Eriksson.

Erikssons bror kom litet senare, med deras egen handikappanpassade taxibil, och med deras egen bår. På den åkte Mats Eriksson i väg till Borgå sjukhus.

Kom bara hitåt, jag är nära vägen, jag vinkar när du närmar dig sa jag.

Där låg han i nästan två veckor, med en lång diagnos:

Diffus hjärnskada, skada och svullnad på ryggmärgens halsdel , fraktur på nackkota, fraktur på bröstkota, flera brutna revben och en fraktur på höger armbåge.

– Egentligen är det inget fel alls på mitt vänstra ben, det är skadan i ryggmärgen som orsakat problem med benet och med magen, till exempel.

Tillfrisknandet sker i stadig takt. Ännu behöver han nackstöd på natten och ibland på dagen också. Några ärr i pannan vittnar om de ganska ytliga såren han fick i huvudet. I slutet av februari ska han på ny magnetröntgen och hoppas sedan bli friskförklarad.

– Om två månader ska min höglandsboskap kalva. Sju av korna är dräktiga. Då kommer jag att vara i full gång igen och kan avlasta Kärt som har fått jobba på för fullt under min konvalescens.

HÖGLANDSBOSKAP. Det var i samband med att Mats Eriksson jobbade med en ny hage för sina djur som han råkade ut för en olycka. Kärt Eriksson i förgrunden. Bild: Kristoffer Åberg

Var gick det fel?

Mats Eriksson har funderat mycket på nödcentralens agerande.

– Jag vet inte vad jag gjorde för fel, när de inte kunde skicka en ambulans.

– På sjukhuset sa de genast när jag kom in att det inte har gått rätt till, jag borde ha fått en ambulans. Neurologen bad mig också ta kontakt med nödcentralverket och ge dem feedback. Det har jag gjort men jag har inte fått någon annan förklaring än att de anser att allt har gått rätt till från deras sida.

– Jag vill inte ha någons huvud på ett fat. Jag vill bara veta vad jag gjorde fel när jag ringde dem. Vad borde jag ha gjort annorlunda?

Positionering

Vi har väl alla bildat oss en uppfattning om vad som händer om vi blir tvungna att ringa 112. Hit hör till exempel att den som svarar är utbildad för sitt uppdrag, att hen uppfattar om vi är i verklig nöd och kan ge oss goda råd för hur vi ska klara oss fram till dess att vi får hjälp. Vi utgår från att samtalet inte bryts innan allt har blivit sagt. Dessutom vet vi att dagens mobiltelefoner hela tiden sänder ut signaler som gör att det är enkelt att hitta oss också om vi inte själva vet var vi befinner oss.

Nödcentralverkets sakkunniga Jarmo Laukkanen säger ändå att det här med positionering med hjälp av mobiltelefon inte är någon exakt vetenskap.

Jag vill bara veta vad jag gjorde fel när jag ringde dem. Vad borde jag ha gjort annorlunda?

– I just det här fallet positionerades samtalet efter tolv sekunder. Men 3 GSM-nätet är inte heltäckande just på det området. I tätorter kan systemet hitta rätt med en exakthet på mellan 5 meter och 500 meter. På glesbygden handlar det om mycket större marginaler.

Laukkanen talar om att resultatet av positioneringen gav en åker i Drombom, i gamla Liljendal.

Det här kunde nödcentralen inte lita på.

– Mannen som ringde upp sa att han inte vet var han är och att han inte kan röra sig, säger Laukkanen som har lyssnat på bandupptagningen av samtalet.

Nu hade ju Mats Eriksson vaknat upp efter en längre tids medvetslöshet. Märktes inte det i hans sätt att tala, att han var både förvirrad och medtagen efter att ha legat ute i kylan så länge?

– Nej, det märktes inte, säger Laukkanen. Jourhavande frågade om han hade några vänner i närheten och det sa han att han hade.

– Han gick med på att ringa sina vänner och sedan ringa upp igen. Därför avslutades samtalet.

– Om han hade sagt att han låg på marken hade vi reagerat på ett helt annat sätt.

Ringer inte tillbaks

Men från nödcentralen ringde man inte tillbaks?

– Nej, det brukar vi inte syssla med, säger Laukkanen. Vi får 900 000 samtal per år och av dem är 300 000 osakliga. Vi kan inte ringa tillbaka till dem alla.

– Om man ringer 112 och är så dålig att man inte orkar säga ett enda ord, vad händer då?

– Då tolkar vi att det är ett tomt samtal. Inte kan vi ringa tillbaka till alla tomma samtal. Det skulle belasta samhället alltför mycket.

– De flesta som ringer upp oss kan berätta vad som har hänt och varför de behöver hjälp.

Inte kan vi ringa tillbaka till alla tomma samtal.

Laukkanen anser att nödcentralens anställda inte gjorde något fel. Allt gick helt enligt regelboken.

– I stället har man i den andra änden gjort alldeles fel. Den som ringde upp oss lovade ringa tillbaks när hans vistelseplats var klar, det gjorde han inte. I vilket fall som helst borde den vän som hittade honom och hjälpte honom ha förstått att ringa 112. Det hade varit det enda förnuftiga i den situationen.

Försiktig i fortsättningen

– Vad hade hänt om batteriet i min telefon hade dött efter samtalet med nödcentralen, frågan Mats Eriksson.

– Vad hade hänt om jag hade förlorat medvetandet igen?

FYRHJULING. Bild: Kristoffer Åberg

– Kan man inte förvänta sig att nödcentralen håller uppe kontakten med den som är nödställd, eller ringer tillbaks för att kontrollera att allt är under kontroll.

Från nödcentralverket har man svarat honom att om ingen ringer dem på nytt utgår de från att saken har ordnat upp sig.

Vi firade 112-dagen på lördagen. Minsta lilla barn får lära sig att ringa 112 om de råkar i nöd.

– Nu kommer jag att vara betydligt försiktigare när jag till exempel går ut i skogen för att fälla träd, säger Mats Eriksson. Tidigare har jag varit trygg i förvissningen om att man alltid kan få hjälp från nödcentralen, som skickar en ambulans om det går illa. Nu vet jag att det inte stämmer.

Mer läsning