Älskade, hatade finlandismer berikar vårt språk

Bild: Kristoffer Åberg

Är det fel att tala om inkommande lördag eller om malet kött? Eller att kämpa med händer och tänder eller sätta ner tid på något? Nej, bara du vet att de är finlandismer och väljer rätt tillfälle att använda dem.

En del gillar dem, andra skulle helst se att de inte fanns i språket. Oavsett vilket är finlandismer är en del av vår finlandssvenska vardag. Så här på svenska dagen tål våra egna ord och uttryck lyftas fram.

– Finlandismer är det underbaraste som finns när de används i situationer där de passar. Då berikar de vårt språk.

Det säger Charlotta af Hällström-Reijonen som är språkvårdare, filosofie doktor och avdelningsföreståndare på svenska avdelningen på Institutet för de inhemska språken. af Hällström-Reijonen har ett särskilt intresse för finlandismer och forskar i dem.

– Det kan vara okej att använda dem bara man vet att det är finlandismer man använder. När finlandismer är gångbara beror förstås också på genre, man ska inte odla finlandismer i en lagtext. Däremot är det helt naturligt med finlandismer i talspråk. Det känns nästan onaturligt med ett finlandismfritt talspråk i Finland, säger hon.

af Hällström-Reijonen har tillsammans med Mikael Reuter gett ut Finlandssvensk ordbok. Den första upplagan kom 2000 och den senaste upplagan finns sedan 2015 på nätet, gratis att använda. Och det är intressant läsning, bland orden och uttrycken i ordboken döljer sig ord man inte genast tänkt sig att är finlandismer.

Många olika slags finlandismer

Charlotta af Hällström definierar en finlandism på följande sätt i ett nummer av tidskriften Språkbruk från 2012.

"En finlandism är ett ord, en fras eller en struktur som bara används i finlandssvenskan samt i finlandssvenska regionalspråk eller som används i en annan betydelse än i svenskan i Sverige."

Ursprunget till många finlandismer kan härledas till finskan.

– De flesta finlandismerna har ett samband med finskan. Direkta lånord som kiva är ju ganska tydligt finlandismer, men det finns också sådana som kan vara svåra att upptäcka, säger af Hällström-Reijonen.

Ett sådant är hur ordet ännu används i finlandssvenskan. Ordet finns också i Sverige, men användningen i Finland kan skapa huvudbry för en svensk.

– Det är kanske den svåraste finlandismen av dem alla. Vi säger: Jag ska ännu ta en kopp kaffe, och det förstår svensken inte alls. Ännu betyder ju fortfarande.

Den finlandssvenska användningen av ordet kommer från hur det finska ordet vielä används.

– Användningen är mycket frekvent och jag använder själv ännu på det här sättet, och reagerar på det varje gång jag gör det.

Lånord från dialekter, som lorva, och från andra språk som ryska och tyska finns i finlandssvenskan även om de ryska lånorden håller på att försvinna.

Finländska företeelser

En grupp finlandismer som är lite annorlunda är ord för företeelser som inte finns i Sverige.

Frontmannapension är ett sådant ord, och frontmannahus. De kan man använda även om man i Sverige inte vet vad det är frågan om.

Ett annat är ordet memma för den finska rätten som äts till påsk.

– De kallas oegentliga finlandismer, men jag brukar definiera dem som finlandismer, säger af Hällström-Reijonen.

Bland de finlandismer hon gärna ser att man om möjligt rensar bort ut sitt språkbruk finns grammatiska finlandismer som felaktiga böjningsformer av ord.

– Medier har en speciell roll för att fungera som språklig modell för standardspråket och ska därför vara mera restriktiv i användningen av finlandismer, säger hon.

I takt med att språket lever och utvecklas kommer nya finlandismer in i vårt språkbruk, och gamla försvinner. Ett sådant är ordet arbus för vattenmelon.

– Det ordet är på väg ut, tror jag.

Nya ord kommer också in i finlandssvenskan.

– Ibland lägger man inte märke till dem före de funnits länge i språket, säger hon.

En sådan ny finlandism är ordet barnfödartalko som är en översättning av lastentekotalkoot som Antti Rinne myntade för några år sedan.

Det kan också gå så att en finlandism får fotfäste i svenskan i Sverige.

– Jag hoppades väldigt mycket att ordet talko skulle komma in i sverigesvenskan, men det ser ut som om norskans dugnad för samma fenomen fått fotfäste där.

Redan Runeberg använde finlandismer

Finlandismer är inget nytt. Charlotta af Hällström-Reijonen har jobbat en del med att forska i nationalskalden Runebergs språk, och hittat en hel del finlandsspecifika formuleringar också i hans språk.

– Man kan grotta ner sig i det här ordentligt, konstaterar hon.

Man hör ofta att finlandssvenska är en ålderdomlig form av rikssvenska, men det håller af Hällström-Reijonen inte helt med om.

– Den biten av finlandssvenskan överdrivs nog en hel del. Språkets lokomotiv finns i centrala Sverige och vi släpar visserligen lite efter, men det stämmer inte att vi pratar som på 1800-talet.

Det är mera så att nyord och ord för nya företeelser kommer in i finlandssvenskan med en viss fördröjning.

– Det finns enskilda ord som är föråldrade och det kan ge ett intryck av att vi talar ålderdomlig svenska. Stöter man på ett flere i en text signalerar det gammalt.

Bland de mera omdiskuterade finlandismerna är om man ska säga själv eller ensam. Det finns de som får något vilt i blicken när de hör någon säga att hen bor själv.

– Det brukar göra folk irriterade, men det är faktiskt så att den yngre generationen finlandssvenskar allt oftare verkar använda själv på det sättet, som synonym till ensam, säger af Hällström-Reijonen.

En annan sak som en del lägger märke till är infinitivmärket att. Det känns som om det blivit modernt att lämna bort att i rikssvenskan. Så är det inte.

– Det är åt andra hållet, vi har i finlandssvenskan lagt till ett att som inte funnits i standardspråkbruket.

– Vi har satt till det, det är inte rikssvenskarna som tagit bort det.

Charlotta af Hällström-Reijonens egen favoritfinlandism är ordet stöpsel som är ett lånord från tyskan.

– Det är ett skojigt ord, både hur det låter och hur det känns i munnen. Det finns också en lek som kallas stöpselhippa, och det är ett väldigt roligt ord eftersom det blir en dubbelfinlandism.