Alla är värda måndagar

Är måndagen veckans värsta dag? Många längtar efter en trist måndag på jobbet.

För många är måndagen veckans värsta dag. Man har hela långa arbetsveckan framför sig och det känns som en oändlighet innan fredagen och ett ledigt veckoslut väntar igen.

Men man kan också vända på resonemanget och säga att måndag på jobbet är ett privilegium som inte är alla förunnat.

I fyra år har en ny version av diskrimineringslagen tillämpats men fortfarande finns det många arbetsplatser som inte förstår vad främjande av likabehandling innebär. Bristerna syns både när det gäller rekrytering av nya arbetstagare och hur man följer lagen på arbetsplatserna.

Under förra året inspekterade Regionförvaltningsverket omkring 160 arbetsplatser i olika branscher i södra Finland. Det visar sig att arbetsgivarna strävar efter att följa lagen men att man inte riktigt vet vilka aktiva åtgärder som krävs för att följa lagen.

Så vad säger lagen då?

Syftet med lagen är att främja likabehandling och förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat skyldigheten för olika aktörer att bedöma och främja likabehandling vad gäller personal och den övriga verksamheten.

Ja, det är ju allt annat än en konkret och lättanvänd beskrivning av syftet. Målet är ett samhälle där människors lika rättigheter och möjligheter respekteras oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

I allmänhet finns det en välformulerad plan för likabehandling på arbetsplatserna, men ofta stannar arbetet för likabehandling på ett principiellt plan. De konkreta åtgärder som behövs uteblir. Inte sällan saknas medvetenheten om vilka åtgärder som behövs eftersom man inte har gjort en bedömning av om grunder för diskriminering förekommer.

En stor grupp som ofta diskrimineras på arbetsmarknaden är de omkring 1,9 miljoner finländare i arbetsför ålder som har en kronisk sjukdom eller en funktionsnedsättning

(Källa: Diskrimineringsombudsmannen).

Över en tredjedel upplever att sjukdomen eller funktionsnedsättningen inverkar på arbete och möjligheterna att få arbete. (Källa: Social- och hälsovårdsministeriet).

Enligt Institutet för hälsa och välfärd har ungefär 60 procent av de människor som har en funktionsbegränsning utbildning på mellanstadie- eller högskolenivå, men bara en liten andel har lönearbete.

Här finns med andra ord en resurs som arbetsmarknaden inte utnyttjar. För dem som drabbas kan det innebära ett personligt lidande i form av utanförskap och fattigdom. Lägg till alla de som diskrimineras av andra orsaker, och vi ser en arbetsmarknad som utesluter kunskap och erfarenhet.

Det finns en lag och den ska följas. Arbetsgivare måste ta ett större ansvar för att också den här resursen på arbetsmarknaden utnyttjas. Att anställa människor med funktionsnedsättning är inte välgörenhet. Det slår diskrimineringsombudsmannen fast.

Inte bara den enskilda individen vinner på ett jämlikt bemötande. Hela samhället tjänar på att samhället är fritt från diskriminering. Därför får planen över hur man på en arbetsplats hanterar jämlikhets- och diskrimineringsfrågor inte stanna vid ett välformulerat dokument. Det krävs konkreta och aktiva åtgärder, och en vilja till förändring och förbättring.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland