Unikt vrak hittades vid Kalbådagrund

I början av 2000-talet gjorde Sjöfartsstyrelsen sjömätningar utanför Borgå. Då hittades bland annat ett vrak på 64 meters djup utanför Kalbådagrund där det också ligger andra vrak. Stället var farligt för sjöfarare ända tills man fick grundet ordentligt utmärkt med en fyr.

Det här vraket låg så djupt att det tog tid innan man fick en möjlighet att undersöka det, men år 2014 dök Immi Wallin från Helsingfors ner till vraket. Wallin har ett företag, Subzone, som bland annat arbetar med marinarkeologiska undersökningar tillsammans med Museiverket.

Vraket visade sig vara en skatt. Där nere på bottnen, på 64 meters djup, i mörker och nästan syrefritt vatten, hittade dykarna vraket av en fregatt, som är i otroligt gott skick trots 300 år på havsbottnen.

En av fartygets tre master stod ännu upprätt, kanonerna på övre däck låg kvar på sina platser fritt synliga. Det var egentligen bara akterkastellet som hade rasat ihop.

Immi Wallin och hennes företag gjorde ett par dykningar och dokumenterade vraket så bra det gick då. Det är ingen barnlek att dyka till 64 meters djup och arbeta där. Nu finns i alla fall bilder och videofilm om den 35 meter långa fregatten som var utrustad med ett 40-tal kanoner på två däck.

Men var skulle man hitta mera uppgifter om fartyget? Ett krigsfartyg från 1700-talets början borde ju gå att spåra.

– Dykning har varit en passion för mig en stor del av livet, berättar Immi Wallin, och vrak och sjöfartshistorik har varit en viktig hobby. Man vill ju veta mera om de vrak man hittar.

Det är bara det att örlogsfartyg på den tiden såg ganska lika ut oavsett vem som hade byggt dem, säger Wallin. Peter den Store byggde upp Rysslands örlogsflotta, och han gjorde det genom att själv lära sig fartygskonstruktion i Holland och England. Han reste dit inkognito och jobbade själv på skeppsvarven.

Den här gången förde utredningen henne till arkiv i S:t Petersburg. Hon hittade ett krigsfartyg som hette Wiborg, som hade sjunkit vid Kalbådagrund ett par år tidigare, men det hade brunnit, och det här vraket var helt oskadat av eld.

– Det var ganska vanligt att man på den tiden själv brände ett fartyg om man blev tvungen att överge det, säger Immi Wallin. Man ville inte att fartyget skulle kunna hamna i fiendehänder.

Undersökningar i Sverige ledde heller inte till resultat.

Inte heller fick hon hjälp efter att ha varit i kontakt med marinforskare i Estland.

I norra Holland, i staden Medemblik norr om Amsterdam, arbetade Peter Swart med en historik om staden. En dag i slutet av 2015 hittade han ett gammalt sjökort med en anteckning som visade var ett holländskt krigsskepp hade gått under 1715. Medembliks arkeolog Michiel Bartels tog kontakt med forskare i Estland. De kunde först inte hjälpa honom, men en kom ihåg att Immi Wallin hade frågat om ett vrak.

Nu blev det klart vilket vrak Immi Wallin hade filmat. Skrovets storlek, fartygstypen, antalet kanoner och deras placering stämde perfekt ihop med fregatten Huis te Warmelo som gick på grund vid Kalbådagrund i en storm i augusti 1715. Fartyget var byggt 1708 i Medemblik.

Fregatten var med som eskort för handelsfartyg som hade seglat till Tallinn och därefter till S:t Petersburg. Skeppsbrottet skedde då fartyget var på väg hem till Holland. Ett tjugotal av fartygets 200 besättningsmän räddades då fartyget snabbt sjönk.

Nu skall Immi Wallin och Subzone fortsätta med arbetet med Huis te Warmelo.

– Vi räknar med att under ett par veckor efter midsommar kunna arbeta på vraket, säger hon.

Man skall ta prov för en dendrokronologisk undersökning av vraket. Den kan bland annat visa när skrovvirket fälldes och var. Kanonerna kan också ge ytterligare information.

– Så skall vi fotogrammetriskt dokumentera vraket och detaljer. Den undersökningen skall sedan ligga till grund för en 3D-modell.

Dykarna har inte varit inne i vraket, och kommer inte heller att själva gå in i det. Risken är för stor att man då skadar det. Däremot kommer man att sända in en minirobot eller videokamera för att filma inne i vraket.

Fregatten vid Kalbådagrund är kanske det enda vrak av ett holländskt krigsfartyg som finns kvar i sådant skick att man kan undersöka det. Det finns flera orsaker till att det har bevarats så bra. Dels har fartyget legat så djupt att vågor och is inte har kommit åt att bryta sönder det, dels är syrehalten låg på Finska vikens botten. Men kanske viktigast är att salthalten är så låg i våra vatten att skeppsmasken inte klarar sig här. Skeppsmasken är en varelse som äter upp vrak i södra Östersjön och i saltare hav så att av vraken sedan endast återstår sådant som masken bara inte rår på.

– Det här gör att vi har väldigt många fina vrak i våra vatten. De flesta är handelsfartyg, och där är det oerhört svårt att få fram uppgifter som gör att man kan identifiera vraken. Örlogsfartyg var däremot väl dokumenterade. Vi har ju till och med besättningslistor. Vi vet allt.

Trots att vraket vid Kalbådagrund är otroligt väl bevarat talar man inte nu om planer på att lyfta det. Immi Wallin säger att man mer och mer börjar gå bort ifrån sådana projekt. De blir alltför dyra, och det är otroligt svårt att bevara ett vrak som har legat så länge på havsbottnen.

– Skulle man i dag hitta regalskeppet Wasa så skulle man inte tänka på att lyfta henne, säger Wallin. Vraket hålls i bra skick så mycket längre under vatten.

– Tanken är i stället att vi tillsammans med sjöfartsmuseet i Amsterdam ställer ut modeller. Även i Kotka är man intresserad av att vara med eftersom vraket ju finns på finskt vatten.

Efter att det kom fram att fregatten var hittad har marinarkeologer från USA, Spanien och England redan varit i kontakt med Immi Wallin. Man hittar ju inte längre motsvarande vrak.

Fregatten vid Kalbådagrund är med andra ord ett unikt fynd.