I varje politiskt val står det mycket på spel. Det är ingen hemlighet att efter val, liksom efter många andra beslut, finns det vinnare och förlorare. I vårens riksdagsval var en av de förlorarna mitt eget team, De gröna, där jag varit medlem i nästan 10 år och aktivt engagerad på olika sätt en stor del av den tiden. När det egna laget förlorar känner man många känslor – besvikelse, trötthet, skam, och kanske en oro för vad som kommer härnäst.
En partikollega med lång bakgrund inom idrotten uttryckte sina tankar kring förlusten i termer som speciellt lagidrottare kan känna igen; han pratade om hur laget efter varje spel, oavsett hur det gått, sätter tid på att titta igenom alla olika fel och missar man gjort från en stor tv-skärm. Tillsammans, men kritiskt, ärligt och öppet. Visst är det tungt och kan kännas till och med förnedrande då man själv gjort bort sej, men det blir också lättare med tiden och till slut blir det rutin, förklarade han. Och det är ett absolut måste, speciellt för att kunna resa sej från en förlust och göra bättre nästa gång.
Det var ett bra exempel som gav mej hopp i dagarna efter valet, då det analyseras valresultat ur alla tänkbara synvinklar, i mitt fall både på jobbet och som partiaktiv. Inget tar ju slut bara för att man förlorar i ett val, så det är bara att rycka upp sej, orka analysera och våga använda analyserna för att göra annorlunda i fortsättningen, hitta gemenskapen, motivera och i slut ändan lita på varandra - precis som i lagidrott.
