Det svåra språkbadet

Som det framgick i en notis i ÖN häromdagen var frågan om att starta språkbadsverksamhet i Lovisa förra veckan uppe till behandling i stadsfullmäktige. Eller så var avsikten, men frågan bordlades eftersom mötet pågått i fem timmar, och man beslöt uppskjuta behandlingen till nästa möte, i augusti.

Frågan aktualiserades av en motion, väckt av SFP:s Otto Andersson. Det är inte första gången den är aktuell, tvärtom. Vi har i Lovisa sedan mitten av 90-talet försökt väcka intresse för språkbadet som metod. Men hittills har det alltid stupat, oftast på grund av bristande engagemang på finskt håll. Det är ju uttryckligen där språkbadet i första hand ska förankras och administreras, inte på svenskt – även om det i praktiken oftast varit finlandssvenskar som stått för både entusiasmen och kunnandet. 

På finskt håll har man vanligen velat lösa frågan genom att helt sonika slå ihop svenskt och finskt, och den vägen bygga upp tvåspråkigheten. En modell vi på svenskt håll lyckats motarbeta i hundra år, även om opinionerna på sistone börjat vackla.