Får jag komma och leka?

Tidigare gjorde man en distinkt skillnad mellan "IRL" och det digitala.

Som mor är jag innerligt tacksam över att det med jämna mellanrum ringer på dörren, utanför dörren står ett eller flera barn och ställer den underbara frågan "Får vi komma till er och leka?".
Ännu för några år sedan talade vi fullvuxna ännu om "IRL", in real life (sv. i det riktiga livet) som det enda som hände på riktigt och därmed var betydelsefullt. I dag är vi väl mer eller mindre överrens om att också det som händer digitalt händer på riktigt.
Den traditionella frågan om att komma och leka har fått helt nya dimensioner. Visst kan det i många fall handla om traditionella lekar med allt från bilar till klassiska brädspel, men det är inte sällan om frågan om att spela dyker upp.
"Får vi spela?" lyder frågan en bit in i besöket. Då handlar det inte längre om klassiker som Kimble och Afrikas stjärna, barnen är oftast ute efter en pekplatta, smarttelefon eller i värsta fall, en bordsdator. I fråga om egna barn är det lätt att besvara frågan, med hur gör man med andras barn? Jag känner ju inte till reglerna i deras familjer.
Svaret kan vara avgörande på många sätt, nekar man barnen skärmtid kan det påverka barnens vilja att leka med varandra. Lätt hänt är det att barnen söker sig till kompisar vars föräldrar låter dem spela. Vilken förälder vill vara orsaken till att det egna barnet blir lämnat ensamt?
I vår familj har vi kommit överrens om en enkel princip som också kommunicerats till barnen. Hos oss leker man traditionella lekar åtminstone halva tiden, resten av tiden får barnen sitta vid skärm om de kommer ihåg att be om det.
Det är ju en form av lek i dag, den tid man tillbringar vid skärmen.
Hemma är det relativt lätt att övervaka vilka spel barnen spelar, är man bekant med spelen kan man försäkra sig om att spelen inte är för spännande eller hemska. Svårare är det att kontrollera vilka spel som dyker upp på skärmen hemma hos andra.
En diskussion om det här fördes tillsammans med sexåringen då han var på väg till en kompis för att leka. Jag påminde barnet om att han får spela om de andra barnen gör det, men att han inte får spela de spel som finns på de äldre barnens skärmar. Barnet lovade hålla sig till vår överrenskommelse men bad mig, för säkerhets skull, att också prata med den mottagande föräldern om detta.
Ur barnets resonemang framgick att det är viktigt att en fullvuxen är medveten om restriktionen. Om barnet själv skulle uttryckt det här fanns risken att de andra barnen inte trott på honom, eventuellt avgjort att det var barnet som inte vågade eller ville spela de tuffare spelen.
Det här är tidens melodi, där vi tidigare kunde uteslutas på grund av kläder eller musiksmak, kan det i dag vara de spel du spelar som avgör om du är inne eller ute. Därför är det viktigt att det är vi fullvuxna som lägger gränserna.
Micaela Röman
Chefredaktör, Östnyland