Basaren kommer till Konsthallen med Elina Sorainens keramik

Det som skulle bli en retrospektiv keramikutställning som uppmärksammade Elina Sorainens 75-årsdag och långa bana som keramiker förvandlades till minnesutställningen Elina Sorainen in memoriam – Livets hela palett då keramikern gick bort för ett par månader sedan. Sorainen var själv med och planerade Konsthallenexpon och det syns på upplägget: det är frodigt och färggrant, det andas abundans.

– Det ska vara basarkänsla med ett överflöd av föremål då man ställer ut, det var Elinas devis, säger Sorainens livskamrat, poeten Kai Nieminen.

Upplägget bjuder betraktaren på en bred inblick i Elina Sorainens konstnärsbana som keramiker. Man ser hur hennes stil har utvecklats, från de allra tidigaste föremålen från 1967 till de nyaste föremålen som brändes så sent som i våras i den åtta meter långa klättrande backugnen, noborigaman. Ugnen i japansk stil med tre kamrar byggde hon ute på gården till parets hem i den gamla skolan i Baggböle, Pernå.

Det var en stor händelse då ugnen eldades två gånger om året. Den krävande processen tarvade dygnet runt-insatser inte bara av Elina Sorainen själv utan av flera nära och kära. Först laddades den kalla ugnen med föremålen som keramikern skapat under halvåret som gått sedan senaste bränning, därefter murades lastningsöppningarna igen bortsett från en lite större öppning och flera små längs sidorna där veden kunde matas in.

Kai Nieminen berättar att eldandet inleddes på morgonen mycket, först försiktigt för att sedan accelerera tills ugnen matades var tionde eller till och med var femte minut. Flis, grankvistar, kli och agnar matades in ugnen från sidorna för att påverka askan som gav föremålen den karakteristiska askglasyren.

Först då ugnen nått en temperatur på 1 300 grader kunde var eldningen klar och processen tog över ett dygn, ibland upp till två dygn. Sedan var det bara att vänta. Ugnen behövde svalna i tre dygn innan den fick öppnas och resultatet av bränningen kunde beskådas – man kunde aldrig i förväg veta hurdan yta föremålen skulle få.

– Det gör alla föremål unika, säger Kai Nieminen.

Elina Sorainen använde sig av keramikens alla tekniker men var särskilt förtjust i nerikomitekniken, ursprungligen en urgammal kinesisk teknik, som hon tillägnade sig då hon studerade vid Tama konstuniversitet i Japan. Själv liknade hon tekniken vid att baka rulltårta. Genom att rulla ihop färgade lerplattor och skära genom blocket på tvären skapade hon spännande mönster.

Sorainen gillade inte det polerade och symmetriska. För henne var funktionen den bästa designen; så brukade hon också beskriva sig som en passionerad koppmakare, en hantverkare som förutom att bygga keramik för hand även drejade och göt föremål.

I Konsthallen står en del av Elina Sorainens brukskeramik framdukad på textilier vävda av hennes syster, Raili Sorainen. De samarbetade kring flera utställningar så att färgerna som Elina använde i keramiken, och ibland också mönstren, fångades upp i Railis väv.

Det som gjorde Elina Sorainen speciell som keramiker var att hon inte enbart skapade föremål i lera, hon forskade också i folkkeramik och reste bland annat till Grekland, Indien och Nicaragua för att bekanta sig med folkliga traditioner. "De där som tillverkar de mest anspråkslösa föremålen, de dagliga bruksföremålen, de är mina stjärnor", sa hon i fjol då hon belönades med Aktiastiftelsen i Borgås kulturpris.

Det var brukskeramiken som intresserade henne mest och hon skattade högt de bykeramiker, ofta hela familjer, som hon mötte – till exempel i den Iranska byn Kalpourkan där den många tusen år gamla keramiktraditionen blev föremål för hennes doktorsavhandling från 2006.

– I Kalpourkan höll plastkärlen på att slå ut den traditionella brukskeramiken som kvinnorna skapade. Lerkärlen var lika lite värda som massproducerat gods som säljs i stormarknader. Elina väckte traditionen till liv och nu har nya generationer mödrar och döttrar lärt sig tekniken, säger Kai Nieminen.

– Hon lyckades också "hjärntvätta" museifolket i Teheran och fick dem att se det värdefulla i brukskeramiken från Kalpourkan och nu är keramiken faktiskt på mode.

En liten vrå av Konsthallen är reserverad för en del av Elina Sorainens egen samling av keramikkärl från Irans sydöstra delar, föremål som hade en viktig roll i hennes doktorsavhandling. I övrigt är utställning en frodig samling av hennes olika slags keramikarbeten. Ett tränat öga kan upptäcka hur hennes stil gått mot ett alltmer ymnigt uttryck.

En särskild plats i helheten har hennes skulpturer: barnen, hästarna, pärlhönorna och storkarna på sina långa ben av armeringsjärn. Inspiration till de stolta storkarna gav tranorna och hägrarna som Elina Sorainen brukade betrakta på Pernåviken, alldeles i hemtrakterna. Men den slutliga skulpturen blev ändå storken.

På det gamla skolhusets vind finns ett arkiv där en del av hennes keramikrariteter sparas.

– Jag minns så bra hur vissa föremål kom ur ugnen och det enda vi kunde säga var "aaaah" och placera dem i tryggt förvar från ivriga köpare, säger skulptören Ritva Tulonen, som brukade hjälpa till med eldandet.

Nu är alla vackra skatter utställda i Konsthallen, varifrån en del kommer att återbördas till skattkammaren för framtida bruk och en del hittar nya hem via utställningen.

Tulonen tillsammans med Nina Björkman-Nystén, Pia Hynninen, Anu Laurila, Elisa Sanasvuori och, förstås, Kai Nieminen har verkställt Elina Sorainens minnesutställning i Konsthallen – enligt en plan som hon själv gjort upp.

Utställningen Elina Sorainen in memoriam – Livets hela palett pågår till den 7 januari 2018.