Livemusik, cheerleaders och high fives

Borgå Gymnasiums långdistanslöpningskurs visade sig åter vara en succé. Eleverna storgillade evenemanget, staden och hela den långa resan från den första joggningsrundan till mållinjen i Wien.

MARATONGÄNGET. Borgå Gymnasiums långdistanslöpningskurs har visat sig vara väldigt populär.
Lovorden duggar tätt då BoGy-eleverna Jennie Hagman, Frans Sandelin och Alex Rosqvist beskriver resan till Wien som avslutade långdistanslöpningskursen. Loppet i centrala Wien blev en upplevelse som eleverna knappast någonsin glömmer och en upplevelse som de rekommenderar varmt för kommande årsklasser.
– Det var helt fantastiskt, otroligt. Man är nästan lite ledsen att man är tillbaka hemma, lyder några åsikter om både staden och själva loppet.
Trion hade helt klart kunnat stanna kvar i Wien i en vecka till.
Men trots att man inte hann uppleva alla sevärdheter, hann man vara med om en långdistanslöpningsfest utan like.
– Inte har man sprungit något sådant förut, säger Rosqvist om halvmaratonloppet.
Dagen D började med en tidig väckning vid halv sex på morgonen, sedan var det dags för frukost och de sista förberedelserna innan det bar av till metron mot startplatsen dit uppskattningsvis 30 000 löpare samt deras största fans samlades.
Vädret vid niosnåret, då den första startgruppen satte i väg, var soligt men lite blåsigt. Ett rätt perfekt joggningsväder, tycker BoGy-eleverna.
När man äntligen kom i gång började festen på allvar.
– Det var livemusik och cheerleaders, vilket gav en bra feelis. Barnen ville ge high fives. Det var jätteroligt, berättar Sandelin.
– Springandet kändes inte alls så jobbigt som man trodde. Det fanns massor med människor, folk hade sina fönster uppe och de spelade musik och hejade, säger Hagman.
– Jag funderade hur mycket tyngre för psyket det skulle vara om allt det där skulle försvinna. Det skulle ha varit tråkigare, fortsätter hon.
– Man bara gled igenom de första tio kilometrarna, jag hade en bättre fart än jag trodde. Mot slutet kändes det lite här och där men det gick bra, säger Rosqvist.

Två klassegrare

Sandelin sprang maratonloppet. Ett lopp där känslorna gick upp och ner – speciellt under den sista biten.
– I 26-27 kilometer var det jätteroligt. Jag smilade de första 24 kilometrarna, sen började det kännas tyngre. När jag kom till 30 kilometer och visste att jag ännu har tolv kilometer kvar började det kännas i benen. Men att ge upp tänkte man aldrig på, det var en så klar målsättning att komma i mål. Det enda man var rädd för var att man skulle få en kramp som skulle stoppa loppet.
– Det värsta var slutrakan. Det var de längsta två kilometrarna i mitt liv, säger Sandelin som kom femma i klassen herrar under 20 år där faktiskt segern gick till BoGy:s Fredrik Finnbäck – på halvan var klasskamraten Erik Sevelius snabbast.
När man närmade sig målet kände man dessutom doften av mat och då man redan i några timmar steg för steg satt all energi på att komma i gång kom hungern.
– Det var någon kilometer som jag bara tänkte på bakelser och saltiga pizzabitar, säger Sandelin med ett skratt.
Men till slut överskreds mållinjen. Tusentals dödströtta löpare haltade och yrade runt i målområdet, glada och nöjda med sin prestation. När man äntligen fått sitt pick och pack och fått mat och dryck styrde en skara abiturienter tillbaka mot hotellet.
Dags att fira bragden. Eller?
– Det var nog tillbaka till hotellet och huvudet på dynan, säger Hagman medan killarna nickar.

Stela ben

Efter loppet tog det ett par dagar att muskelvärken sinade och kroppen kändes normal igen. Flyget tillbaka hem visade sig vara en helt ny utmaning. Alla trappor upp och ner, allt sittande och väntade var – om inte lika – så nästan så tufft som själva idrottsprestationen i Wien.
En alla tiders resa, alltså. Och en resa som deltagarna varmt rekommenderar.
Kursens projektansvariga är Fredrik Karlsson, lärare i religion och samhällslära och Michel Schmidt, före detta långdistanslöpare.
– Ett stort tack åt dem, säger Sandelin, Hagman och Rosqvist – och säkert resten av årets maratongrupp också.
ANDRA LÄSER