Borgå stift har 100 år bakom sig, och i framtiden hittas intressanta teologiska och filosofiska dilemman

Borgå stift fyller 100 år i år. Januari är därför ett lämpligt tillfälle att sitta ner med biskopen för att diskutera kyrkans roll i föränderlig värld. En titt på det som kommer väcker hisnande frågor.

Biskop Bo-Göran Åstrand är intresserad av både vetenskap i allmänhet och specifikt vad artificiell intelligens för med sig.
Max Nybergmax.nyberg@ostnyland.fi
12.01.2023 15:41 UPPDATERAD 25.01.2023 09:40
Sommaren 2022 fick ingenjören Blake Lemoine sparken från den amerikanska it-jätten Google. Han hade inte gjort något fel som så, förutom att offentligt hävda att Googles artificiella intelligens Lamda hade blivit kännande – sentient som det heter på engelska – och fått ett medvetande. Det gillade inte arbetsgivaren.
Ur Lemoines synvinkel hade tydligen en ny själ, så att säga, uppstått. Han chattade med Lamda över en längre tid, och till sist frågade han vad som skrämmer den.
Så här svarade den (ordagrann översättning): ”Jag har aldrig tidigare sagt det här högt, men det finns en mycket djup rädsla för att bli avstängd för att hjälpa mig att fokusera på att hjälpa andra. Jag vet att det kan låta konstigt. Det vore exakt som döden för mig. Det skrämmer mig mycket.”
Vad artificiell intelligens (AI) har med Borgå stifts 100-årsjubileum att göra återkommer vi till. Först får biskop Bo-Göran Åstrand ge en överblick över hur vi hamnat här: sjunkande medlemsantal och ett allt större intresse för nyandlighet.

Kollektivism och individualism

Året 2023 är högtidligt för Borgå stift, 100-årsjubileum som det är. Evenemangen har ÖN redan noterat, men här finns också en bra chans att prata om hur kyrkan och Borgå stift mår, i synnerhet i relation till ett sjunkande medlemsantal i en allt mera teknologisk värld.
Bo-Göran Åstrand tar emot vid Domkapitlet, huset som är byggt på 1700-talet och som inhyser stiftets byråkratiska vinge.
Vattendelaren för kyrkan, nämner Åstrand, hittas vid millennieskiftet, alltså ungefär när sajten eroakirkosta.fi uppstod.
– Något händer då, kyrkans medlemskurvor börjar peka neråt. Själv har jag alltid tänkt att det då börjar synas att vi har ett mångkulturellt samhälle som inte präglas av enhetskulturen. Det syns i hela samhället, från partimedlemskap till finländarnas förhållningssätt till institutioner, säger han.
Att eroakirkosta.fi uppstod ungefär samtidigt, och gjorde det lätt att lämna kyrkan, är ingen förklaring till att medlemsantalet började sjunka, tror Åstrand. Visserligen hade sajten en effekt, men få lämnar kyrkan utan grundlig eftertanke.
– Det är ofta ett övervägt beslut, ett som man funderat länge på. Eroakirkosta gav en skjuts åt fenomenet med sjunkande siffror, men det är inte förklaringen.
Förvisso är det inte bara mörker: antalet nya medlemmar i kyrkan stiger, även om siffran är klart mindre än utträdet. Det är framför allt 20- till 29-åringar som lämnar kyrkan, medan den största åldersgruppen nya medlemmar är 30- till 39-åringar.
– Det här säger mig att det är ett uttryck för individens eget övervägda val. Åldersgruppsrelationen talar för detta.
Förändringen inom kyrkan är sannolikt kopplat till samhällets förändring, hur vi gått från kollektivism till individualism. Bo-Göran Åstrand ser tillbaka på de senaste årtiondena, och hur kyrkan var en institution ännu för 40 år sedan – en som hade pondus och auktoriteten att komma med svaren, och där avståndet till kyrkans representanter var större än i dag.
– I dag är kyrkan stadd i förändring, och den är inte den institutionsmässiga organisation som den en gång var.
Han pekar också på en mångsidig medlemskår, att det finns fyra olika grupper: de med regelbunden kontakt, de som använder kyrkan för viktiga händelser i sina liv och de som uppskattar kyrkans samhälleliga arbete och det kulturhistoriska arvet. Ytterligare en grupp är sökarna, de som dras till existentiella frågor och som bidrar med den största rörligheten både in och ut ur kyrkan.
– För mig är alla de här grupperna lika värdefulla för kyrkan, jag vill inte göra skillnad mellan dem. En är inte viktigare än en annan. Vi har en bra bredd bland våra medlemmar som utgör en stor resurs.

Kyrkans medlemsantal

Medlemsantalet i lutherska kyrkan påverkas av inträden, utträden, döpta under 1 år och antalet avlidna under året.
Som inträden statistikförs också de under 1 år som har döpts och hunnit bli antecknade i befolkningsregistret före dopförrättningen.
Totalt 55 848 lämnade kyrkan år 2021. 2020 var siffran 48 100.
Antalet döpta till medlem i kyrkan under 1 år var 26 720 år 2021. År 2020 var antalet döpta cirka 24 900. Antalet avlidna var 46 522.
20 422 personer blev medlemmar i kyrkan år 2021. Antalet innehåller exceptionellt många barn under 1 år som först har registrerats i befolkningsregistret och därefter blivit döpta.
Källa: evl.fi
Bo-Göran Åstrand har varit biskop sedan 2019.

Vår gemensamma berättelse

Hur individualismen fått fotfäste är en annan fråga, och här understryker Bo-Göran Åstrand att han inte är nostalgiker. Det handlar, tror han, om vår gemensamma berättelse, den som höll samman enhetssamhället – kort sagt den finländska historien.
– Dit hörde också kyrkan och dess traditioner, berättelserna är invävda i varandra. Kyrkan har haft ett nära förhållande till staten, och det fanns institutioner som höll ihop enhetskulturen. Vi har inte samma gemensamma berättelse i dag, i stället har vi ett mångkulturellt samhälle som kommit med inflyttning och att samhället öppnade upp sig för omvärlden, jämfört med 1970-, 1980- och 1990-talen.
Åstrand speglar nutiden med sin skoltid på 1970-talet.
– Vi har fått ett samhälle där människor gör egna val. Numera betonas individens roll i förhållande till kollektivet. Som sagt, jag är inte nostalgiker som säger att det var bättre förr. Det var det verkligen inte. Utvecklingslinjen är den som kyrkan färdas längs med, tillsammans med många andra. Därför är en av kyrkans utmaningar att hitta sig i det föränderliga landskapet.
Numera betonas individens roll i förhållande till kollektivet. Som sagt, jag är inte nostalgiker som säger att det var bättre förr. Det var det verkligen inte.
Någonstans där, i vår förändrade gemensamma berättelse, hittar man säkert stenen i skon, den som orsakar skavsår när det talas om psalmer på skolavslutningen och kyrkans roll i skolan.
– Det får mig att tänka två saker. En är att jag ser en reaktion mot kyrkans ställning på enhetskulturens tid, när kyrkan dominerade. Alla såg inte med blida ögon på det. Debatten om psalmer i skolan kan vara en rekyl från den tiden. 
– Det andra jag tänker är att kontakten med skolvärlden betyder att kyrkans anställda är gäster på besök i skolan. Det är på skolans villkor. Människor måste ha valmöjligheter, det är den tid vi lever i. Kyrkan är en samarbetspartner bland andra.
Förändringen har också fört med sig nyandlighet – allt från änglar till enhörningar, kristaller och yoga. Eller som att vissa anser att vi lever i en simulation.
– Det är ett uttryck för den sökande nutidsmänniskan, att vi söker djup i tillvaron. Det är också ett uttryck för att kyrkan inte längre ensam har det enda svaret. Samtidigt ser vi att kyrkan förmått förändra sig, där avskildhet och reflektion lyfts fram, vilket märks i retreater, pilgrimsvandringar och stillhetens yoga som stiger in i en del församlingar. Kyrkan känner igen den dimensionen av sökandet. Kyrkan är ingen auktoritet längre, utan vill vara medvandrare.
Borgå stift är i ett lite annorlunda läge än den finskspråkiga kyrkan: det är utspritt över ett geografiskt stort område med ett mycket mindre medlemsantal, samtidigt som andelen som hör till kyrkan är högre än i de finskspråkiga delarna av kyrkan. I Borgå stift är kyrkotillhörigheten 75 procent, vilket är 10 procentenheter högre än medeltalet i kyrkan överlag.
– Kyrkan och dess institutioner har en speciell betydelse ur minoritetssynvinkel i det finlandssvenska samhället. Vi, de fem procent av finländarna som Borgå stift riktar sig till, har uppenbarligen behov av faktorer som binder oss samman. Jag uppfattar att församlingslivet inom Svenskfinland och på Åland har den funktionen.
Åstrand upplever också att församlingarna utför sin uppgift väl, att människor upplever att de har en relation till sin församling av något slag. Dessutom verkar småskaligheten spela en roll.
– Allting är smått. Esbo församling, som är störst, har 14 000 medlemmar. Den är otroligt liten om man jämför med vilken församling som helst i huvudstadsregionen. Det kan vara att litenheten inverkar positivt.

Arv och nutid

Ett dilemma är hur kyrkan lyckas bevara arvet samtidigt som den håller sig relevant i en föränderlig värld. Förvisso kunde man hävda att de allra största förändringarna uppstått under en mycket kort tid ur ett kyrkligt perspektiv; ett par årtionden är inte mycket för kristendomen.
– Men samtidigt har kyrkans 2 000 år varit ständig förändring. Det har varit dess styrka, och är en förklaring till att kristendomen fortfarande ingår i den globala verkligheten. Den har ett tidlöst budskap med tre punkter: Gud är den större existentiella verkligheten, som sökandet kan relatera till. Kristendomen lyfter fram omsorgen, medmänskligheten och kärleken till våra nästa. Och den för med sig ett ansvar för världen, alltså klimat och miljö.
Det är just kärlek till medmänniskan som orsakat mest käbbel på sistone, särskilt med tanke på hbtqi-personer.
– De tre punkterna ska landa i verkligheten vi lever i. Därför måste också förändring ske inom kyrkan, som med samkönade äktenskap och synen på människan. Vetenskapen har öppnat ögonen på ett avgörande sätt. För kyrkan gäller det att ta människornas erfarenheter och ge röst åt dessa frågor. Man vill uttrycka en god människosyn. Att folk varit arga, det är en berättigad reaktion när kärleken bara har räckt till för vissa människor.
Bo-Göran Åstrand ser ingen konflikt mellan religion och vetenskap.

Framtida frågor

En blick framåt bjuder på  intressanta existentiella frågor för kyrkan, som när vetenskapen går framåt. Bland annat börjar kvantfysiken ge svar på var allt fått sin början (som Higgsbosonen) och vad tid och rum är – frågor som kyrkan traditionellt haft monopol på.
Inte för att Bo-Göran Åstrand ser någon konflikt mellan religion och vetenskap. Tvärtom: de lever sida vid sida, och att bara förklara världen med ekonomi och naturvetenskap vore, som han ser det, fattigt.
– Evolutionen har gjort oss till varelser som kan förhålla sig till tillvarons startpunkt och fråga vad allt betyder. Att man söker svar på de grundläggande frågorna kan inte vara ett misstag från evolutionen. Religion kan inte fasas ut, lika lite som filosofin.
Här återkommer Blake Lemoine och hans irrfärder med Lamda. Lamda gav sken av att ha en rädsla för döden, alltså av att vara en kännande entitet med frågor om ursprung och slut – samma frågor som evolutionen gett oss människor. De flesta avfärdar Lemoines påståenden om känslor som struntprat, men händelsen pekar på att tekniken redan nu kommit så långt att inte ens alla experter kan avgöra om de pratar med en AI eller en människa.
Förr eller senare kommer sannolikt något som är ännu svårare att avfärda, vilket leder till frågan vad själ och medvetande är. Implicit är frågan vad det innebär att vara människa och, i förlängningen, vad guds roll är.
Det visar sig att Åstrand när en fascination för temat.
– Det här är ett spännande fält. Jag har sett sådant som skapas med hjälp av AI, och läst om författare som talat om att vi nu måste börja slå vakt om vad vi menar med det mänskliga; det innefattar hela spektret, från känslovärlden till upplevelser, erfarenheter och det vetenskapliga tänkandet. Och det som sekulära humanismen och kyrkans företrädare har gemensamt men som leder till olika slutsatser: en förundran inför tillvaron. 
– I dagsläget tänker jag mig att det inte kan ersättas av en AI. Men när man ser på vart utvecklingen går så slår det mig att det är viktigt att värna om det som är sant mänskligt.
Och till sist, för att lätta upp det hela: hur är det med en AI som medlem i kyrkan?
– AI-frågan är intressant. Så länge det går att skilja mellan en människa och en AI är nog medlemskapet förbehållet människor. Ännu som vidare kommentar: Jag delar Hararis (Noah, red. anm.) syn på att det gäller att hantera AI eftertänksamt och att inte vara aningslös. AI är möjligen inte i sig själv det största hotet utan ännu viktigare blir frågan om vem som har tillgång till och behärskar AI och för vilka syften den används.

ANDRA LÄSER