O, ljuva ungdom!

Också jag har med åren böjt mig, även om jag fortfarande inuti känner mig som en ung bråkstake.

”Jag har inget minne av att vi någonsin skulle ha haft ekonomiskt ljusa tider. Nu behöver vi framtidstro och modiga beslut, och visioner om framtiden. Vi är trötta på allt gnäll. Det är vi ungdomar som ska finansiera framtiden. Jag är 23 år, studerar och bor i huvudstadsregionen. Hade jag inte fötts här hade jag aldrig rekommenderat Lovisa för någon. Det är nu vi ska fatta de stora besluten!”

Så uttryckte sig, i fri översättning, den yngsta stadsfullmäktigeledamoten i Lovisa, Sofia Nevalainen (SDP), häromdagen, då man debatterade förslaget om att staden skulle ansöka om att få arrangera Bostadsmässan 2023, med en visionär stadsplan för östra stranden. Ett underbart inlägg, bland allt gubbknarr, som väckte applåder. Sådana hörs sällan i våra fullmäktigesalar.

Jag tänker tillbaka på mina egna skol- och studieår, under 1960- och 1970-talen. Led man av Weltschmertz (som det hette då, om man hade ångest över världens tillstånd) var det enkelt: världen var uppdelad i goda och onda, med de goda till vänster, i öster och bland de fattiga, medan de onda fanns till höger, i väster och bland de rika. Grovt förenklat, givetvis, men ändå. För en generation vars näthinnor var brännmärkta av bombplan över Hanoi, svältande barn i Biafra och CIA-regisserade militärkupper i Latinamerika var slagorden lätta att skandera. Kenen joukoissa seisot?

Sedan blev det svårare. 20 år senare sammanfattade sociologen Tommi Hoikkala i ett ord essensen i den revolt som präglade 1990-talets ungdom: ”köttfrågan”. Det var kring maten man oftast grälade vid familjen Hoikkalas middagsbord. Och än mer så nu ytterligare 20 år senare. Vore jag ung i dag vore jag utan tvivel vegan. Magen är det enda som återstår om man vill protestera mot orättvisorna i världen.

Indelningen i höger och vänster har förlorat det mesta av betydelse, och makten blivit omöjlig att komma åt. Och mest skrämmande kanske devalveringen av kunskapen. Allt är numera relativiserat, varje sanning punkterad av nya löpsedlar och delningar på nätet. Jag kan inte begripa hur den som växer upp i dag över huvud taget kan bygga upp en konsistent världsbild.

Vad är det som dominerar nyheterna i dag? Monsterstormar och andra mer eller mindre apokalyptiska väderfenomen, varvade med sanslösa terroristbrott – världen måste ju vara ur led, och slutet nära? Men de verkliga hotbilderna och problemen är helt andra, och exakt desamma som då jag var ung: den hänsynslösa rovdriften på både natur och människor, den skriande ojämlikheten och den fortfarande överhängande risken för ett förödande kärnvapenkrig. Men vi ser det inte, av brist på sammanhängande berättelser.

Att många reagerar med att vända ryggen till, knycka på axlarna och enbart odla sin egen trädgård är begripligt. Också jag har med åren böjt mig, även om jag fortfarande inuti känner mig som en ung bråkstake (men det tycks vara en ovilja att växa som präglar min generation). Gudskelov att det finns ungdomar som Sofia Nevalainen. Mera sådant!

ANDRA LÄSER