“Det var ni som gjorde det”, lovade president Sauli Niinistö svara ifall Ryssland skulle hota Finland.
Detta bör inte vantolkas så att Ryssland invaderade Ukraina för att tvinga Finland in i Nato.
Inte heller så att Ryssland inte borde ha startat kriget för att hålla Finland utanför Nato.
Så viktigt är Finland inte.
Det är vanskligt att påvisa kausala samband när man skriver historia. Ännu svårare är det att länka orsak med verkan i framtiden. Ändå måste världens ledare försöka göra det varje dag.
De lyckas sällan, trots att enstaka siare kan göra det.
Redan innan Vladimir Putin hade fått en första knuff till makten i Ryssland fanns det bedömare av hur historien skulle utveckla sig. I en gulnad “New York Review of Books” läser jag Tony Judts recension av Michael Mandelbaums bok “The Dawn of Peace in Europe”. Judt skriver att varje ansats att “projicera Natos gränser, resurser och auktoritet närmare det postsovjetiska Ryssland kan bara bidra till det landets inrikespolitiska problem och skapandet av vad Mandelbaum dramatiskt men inte helt orealistiskt kallar för ´det ryska Weimar´. Med det ser han ett land vars politiska kultur med tiden skulle komma att i avgörande grad skapas av minnet av och minnesfelen kring dess “förödmjukelse” i uppgörelsen efter (det kalla) kriget. För nationalistiska politiker som söker en plattform vore detta en lockande terräng”.
“Detta är inte bara en fråga om sårad ryk stolthet” skriver Judt. "Ukrainas osäkra framtid, och dess närhet till Natos installationer är en känslig fråga för ryska politiker med långt historiskt minne. “Kievs Rus” uppväcker för nationalister och romantiker minnet av ett kungadöme på 900-talet vars huvudstad nu är säte för regeringen i ett självständigt Ukraina, som av många ryssar betraktas som den första ryska nationen. Katarina den stora är väsentligen ´stor´ för att hon i det ryska 1700-talsimperiet införlivade en stor del av dagens Ukraina, inklusive det ännu i dag omdebatterade Krim. Det krävdes ett bittert krig med den nya staten Polen år 1920, inklusive stora förluster i andra världskriget innan sovjetregimen i sitt imperium kunde införliva vad som i dag är västra Ukraina. För ryska politiker är det en olycka att förlora den direkt kontrollen över denna region, att låta den falla under västerländsk dominans eller låta den gå med i en västerländsk allians. Det skulle tolkas som ett misslyckande och därmed utsätta politikerna för ett inrikespolitiskt straff. Allt som allt vore det synd om USA skulle ha avslutat det kalla kriget med sådan inledande framgång bara för att rekapitulera misstagen i uppgörelsen efter första världskriget”.
Denna analys skrevs i maj 1997, Mandelbaums bok före det. Mycket har hänt i världen efter det och misstag gjorts, som kanske gjorde utvecklingen oundviklig fram tills man i Finland efter Putins anfall mot Ukraina hörde suset av kappor som vändes.
Vad Mandelbaun skrev var inte efterklokhet, utan snarast föreklokhet. Han hörde, likt George Orwell, till dem som skrev historia innan den utspelades.
Vem gör det i dag?
Per-Erik Lönnfors, Helsingfors