Som väntat blev det en hel del godmodig drift med aktuella fenomen, som vedeldning och höga energipriser, klimatsmart mat, vindkraftsparker, Sanna Marin och boomergenerationen, mindfulness, och skrytsamma riksdagskandidater. Också mer skrämmande teman som rysk radarteknik, krigspropaganda, coronaviruset och de eviga förseningarna på Olkiluoto 3:an avhandlas med en stor dos humor.
De finaste revypärlorna saknade ofta ändå förankring i nyhetsflödet, exempelvis den beskäftiga lilla flickan som inte är tillräckligt gammal för att ha lärt sig tyda klockan, men som redan vet att hon vill bli tv-stjärna när hon blir stor. I all sin enkelhet bestod scenen av en sinnrik men kort monolog, både skriven och suveränt framförd av skådespelaren Katarina Nikkanen. Scenen var ett exempel på vad som i bästa fall händer när en kunnig och erfaren skådespelare ges utrymme att utveckla sitt material och sin karaktär.
En annan fullträff var den östnyländska dialektskolan där programledaren intervjuar Amanda Sallinens förnäma docent och språkvetare som kolliderar med Frej Lindfors tvättäkta Liljendalsbisi. Lindfors lyckas skapa en karaktär som likt en naturkraft både pratar och tänker dialektalt, och i övrigt ångar på så att docenten får lov att retirera.
