Albert Häggblom: Konsten att boka tvättstuga i Sverige

Det har gått tio år sedan jag första gången flyttade till Sverige för att studera musikal och skådespel. Svenskarna verkade så öppna och sociala, på ett helt annat sätt än vi finlandssvenskar. Jargongen var en annan, mer öppen, och som jag, med bra humor dessutom, snabbt kunde adaptera mig till, trodde jag.

Den nya klassen verkade rolig, och ungefär hälften av alla hörde vad jag sade. Den andra hälften förstod inte att jag skämtade när jag skämtade. Kulturkrockarna var fler än jag hade tänkt, men ett fenomen förundras jag över fortfarande i dag. Över hur svårt det är att lära känna svenskar närmare. Det är enkelt att starta konversationer, men svårt att få vänner.

Så fort skoldagen var slut så försvann de flesta som smutsiga, ja eller snarare osynliga streck. Som att de hade nåt skitviktigt att uträtta om kvällarna. Men vad? Ingen hade familj, många bodde centralt och nära, få hade jobb. Så vad var egentligen orsaken till att vi inte lyckades ha lite ”klasshäng”, lära känna varandra och gruppen bättre. Var det ingen som ville hänga? Och vad hände med det kollektiva ”vi:et”?