I en av konstnären Albert Edelfelts mest kända verk från 1887 sitter fyra kvinnor och samtalar på kyrkbacken i Ruokolax. I bakgrunden ser man en samling kyrkbesökare i livligt samspråk efter söndagens mässa. En av kvinnorna på backen bär ett knyte, kanske med förning. Vägen till kyrkan var lång för många, men att avstå från högmässan var sällan ett alternativ. Närvaro var på den här tiden närmast ett måste, även om många säkert hellre skulle ha utnyttjat söndagsmorgonen för vila.
Samlingen på kyrkbacken spelade också en annan roll än den rent kyrkliga. Kyrkan var den naturliga samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att vara närvarande vid högmässan, men det var också i kyrkan man fick höra nyheter och hade en chans att träffa folk.
I dag har kyrkan, med sitt kyrkorum och backen utanför, förlorat rollen som platsen för gemenskap. Kyrkan, både rummet och tron, upplevs av många som främmande, gammaldags och konservativ. I fjol lämnade nästan 64 000 människor den lutherska kyrkan (och 17 000 gick med i kyrkan under samma period). Trots det är den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande en stor sammanslutning med drygt 3,7 miljoner medlemmar.
