Radhuset som jag växte upp i byggdes i samma tider som jag föddes i början av 1960-talet. Några år senare asfalterades gångvägen mellan husen. Som liten pojke förundrades jag storligen över hur de maskrosor som slagit ut på den tidigare sandgången också lyckades tränga igenom den stenhårda asfalten och lysa som små gula envisa stjärnor mot den becksvarta matta där jag lärde mig cykla.
Många år senare då jag hunnit bli tonåring och börjat spela gitarr, hade en av de visor jag lärt mig ett bekant tema: ”Jag vill som en blomma stark tränga tyst igenom / asfaltvägens hårda mark, och slå ut i blom”. Varje gång jag sjunger den omtyckta lägersången så tar den förstås mig i tankarna tillbaka till barndomen äventyr mellan de lådformade tegelhusen.
I mitt jobb som kyrkans ungdomsarbetare utbildar vi varje år unga ledare, så kallade hjälpledare, under deras sista år i grundskolan. I april är det högtidlig avslutning och välsignelse i kyrkan och då brukar också ungdomarna sjunga för den närvarande församlingen. För många år sedan valde ungdomarna att sjunga just den här sången ”Jag vill som en blomma stark”. När vi vid övningen sjungit den sista raden ”..och slå ut i blom” så hördes överraskande en dov basröst från raden längst bak, som fortsatte solo: ”.. och slå ut i blom!” Det var en storväxt kille från Tolkis som tyckte han kunde bjuda på en knorr på slutet.
