Flexibilitet är skärgårdsfåglarnas framgångsrecept

Just nu taxerar den pensionerade forskaren Martti Hario fågelbon på Valsörarna men i början av veckan hade han tid att berätta om hur skärgårdsfåglarna mår i våra vatten. Det korta svaret är "rätt så bra" eftersom evolutionen gett de här arterna en förmåga att anpassa sig till variationerna i naturen.

Fågelskådarens Shangri-La. Lovisaviken har ett väldigt rikt fågelliv och Martti Hario hoppas det ska förbli så. – Det är mycket ovanligt att det finns stränder i helt naturligt tillstånd så nära en stads centrum.
– Trevligt, blåbären blommar redan, konstaterar Martti Hario när vi vandrar på sandvägen mot fågeltornet vid Lovisaviken i det stekande solskenet.
Hario hör till den ungefär hundra personer starka truppen som på frivillig basis kartlägger skärgårdsfåglarnas häckning för Birdlife Finlands räkning. Längs kusten finns drygt fyrtio skärgårdsområden som taxeras.
Under förra veckan var Hario ute på Aspskär och på onsdagen inledde han färden mot Österbotten där han bland annat ska räkna fågelbon på Valsörarna i Kvarken.
– Det lär vara ett mycket fint ställe, men jag har aldrig varit där själv. Nu har jag chansen att täppa till ett hål i min allmänbildning.
Vi går upp längs planktrapporna till det något väderbitna fågeltornet och Hario ställer sig vid träräcket och tittar ut över Lovisaviken. Han insuper intrycken med alla sinnen. Snabbt spanar han in en kaja och sångsvansparet som lagt beslag på den här ändan av viken. Bland de olika lätena identifierar han bland annat en näktergal och en törnsångare.
– Det är årets första törnsångare för mig, säger Hario och tillägger att Lovisaviken är ett utmärkt ställe för fågelentusiaster.
– Det är en naturlig flada. Markhöjningen gör att vattennivån sjunker och vegetationen ökar vilket ger fåglarna skydd att häcka. Jag hoppas att Lovisaborna ska känna stolthet över det här området och att stränderna ska kunna bevaras i orört skick.

Tidigare häckning

Den intensiva värmen gör att det inte är trevligt att stå länge i solskenet så Hario får snart sätta sig i skuggan bakom räcket i fågeltornet.
Han konstaterar att evolutionen gjort att skärgårdsfåglarna utvecklats till väldigt flexibla arter som kan reagera på förändringar till exempel i väderleken. Den här egenskapen gör också att fåglarna i skärgården påverkas mindre av klimatförändringen än fågelarterna i andra miljöer.
– Värmen i början av maj gör att skärgårdsfåglarna häckar tidigare än vanligt. De olika arterna har vissa preferenser men värmen leder till att alla individer inom en art häckar ungefär samtidigt. Man talar om en hög synkronisering. Just nu har ejdrarna redan lagt sina ägg medan fiskmåsarna och tärnorna har inlett häckningen. Under svalare vårar sker det här först i månadsskiftet maj–juni.
Hario säger att islossningen är en viktig signal för skärgårdsfåglarna att inleda häckningen: när isen mellan fastlandet och fågelskären är borta kan räven inte längre ta sig ut och förstöra fågelbona.
Om sommarvärmen nu snabbt skulle förbytas i kyla torde det enligt Hario inte ställa till med problem.
– Honorna ser till att hålla boet varmt. Det som däremot kan förstöra häckningen i skärgården är häftiga stormar med högvatten.

32 år på Söderskär

Martti Hario är uppvuxen i Helsingfors och redan som barn var han intresserad av djur och natur. Aspskär blev bekant för honom redan då han var ung, efter studenten räknade han fågelbon där under fem somrar.
– Sedan kom arbetskarriären emellan men nu är jag tillbaka igen.
Förvisso gick även Harios karriär i fågelforskningens tecken. Han jobbade för det som då hette Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och i 32 år arbetade han på viltforskningsstationen på Söderskär.
– Där hade man kartlagt fågelbestånden sedan 1949 men som en följd av statens produktivitetsprogram upphörde verksamheten 2007. Utländska kolleger kunde inte alls förstå det här beslutet, men det är en annan historia. Till all lycka fortsätter arbetet i Tvärminne där man sedan 1986 idkat populations- och beteendeforskning av ejdrar.
Det finns flera orsaker till att fågelforskarna omkring Östersjön är intresserade av just den här arten. Ejdern är den överlägset mest talrika skärgårdsfågeln och den häckar i stora samhällen vilket gör det enklare att samla in data.
– På sommaren dyker skarven alltid upp på agendan men sanningen är att den inte får plats bland de fem vanligaste fågelarterna i skärgården. Efter ejdern kommer fiskmåsen, skrattmåsen, gråtruten, silvertärnan och eventuellt tordmulen, men den är svår att räkna eftersom den häckar under stora stenblock.

Fågelarter på framfart

Hario har med sig ett exemplar av Birdlife Finlands årsbok där man med hjälp av diagram kan se hur antalet sjöfåglar utvecklats sedan 1986.
– I skärgården har fåglarnas biomassa ökat eftersom de stora fåglarna blivit fler. De gynnas åtminstone tillfälligt av övergödningen av Östersjön som lett till att det finns stora mängder så kallad skräpfisk.
Gråtrutarna, de vitkindade gässen, kanadagässen, grågässen och skarvarna har alla ökat i antal. Bland de arter som gått tillbaka nämner Hario silltruten, svärtan och tobisgrisslan. Antalet ejdrar minskade länge kraftigt men nu kan man se en liten uppgång igen.
Sedan mitten av 1990-talet har antalet havsörnar ökat stadigt och enligt Hario är det här den viktigaste enskilda orsaken till ejderstammens krasch.
– Här har det skett en intressant "mikroevolution". När havsörnarna var få utvecklades ejderstammen så att en del par valde att häcka i öppen terräng medan andra valde mer skyddade platser. Men då antalet havsörnar ökade blev så gott som alla ejdrar som byggde bo i öppen terräng så småningom uppätna medan de som häckade på skyddade platser klarade sig.
En annan faktor som reducerar ejderstammen är olika virussjukdomar. Förekomsten av dem varierar kraftigt från år till år och Hario säger att forskarna inte helt är på det klara om varför det är så.
Ejderhonorna är resistenta mot de här sjukdomarna men ibland är det fler och ibland färre ungar som insjuknar.
– I fjol var det ett dåligt ejderår i Lovisa då endast var sextonde hona fick en unge som överlevde. Men även i vanliga fall är dödligheten stor bland ejderungarna, under ett bra år blir det ungefär 0,4 ungar per ejderpar. För balansen i miljön är det här ändå nödvändigt: om ejdrarna fick till exempel en överlevande unge per par skulle världen snart vara full av ejdrar.
ANDRA LÄSER