Jag sitter och skriver den här kolumnen på ett konstnärsresidens i Skogby, Raseborg. När ni läser det här på fredag håller min vecka på att ta slut. I det skedet har jag säkert en mängd olika tankar jag kunde dela med mig av, men just nu i skrivande stund, är det ganska tomt i huvudet. Det är måndag eftermiddag och jag har just anlänt till mitt livs första residensperiod, en efterlängtad get away för att ägna mig åt att skriva, läsa och sova.
Jag har hunden med mig eftersom det var det första och egentligen det enda min man hade att säga, när jag i höstas presenterade idén om att åka bort. “Bara du tar hunden med dig!” ropade han genom andningsskyddet när han slipade taklister på den då ännu halvfärdiga verandan.
Att åka på residens har som sagt varit en långvarig dröm för mig. Men eftersom mitt konstnärskap föddes ungefär samtidigt som jag också blev förälder, har det aldrig riktigt funnits en lämplig tid för att förverkliga den drömmen. Jag har rakt ut sagt varit avundsjuk på konstnärer som har kunnat resa bort för längre perioder och ägna sig helt och hållet åt sitt arbete och åt att skapa kontakter och nätverk och forma nya tankemönster. För det är ju i högsta grad det som residensverksamhet handlar om; att komma loss från det bekanta och bekväma. För att det ska kunna födas något nytt, måste konturerna på det gamla lite tänjas på då och då.
