För lite mer än en vecka sedan blev det klart vilka som kommer att leda vårt land de kommande fyra åren. Spänningen inom alla partier och bland dem som kandiderar är olidlig redan långt innan valkvällen. Det har jag själv fått erfara flera gånger både genom mina egna kandidaturer och nära vänner som kandiderat och arbetat med valkampanjer. Stämningen på en valvaka inför ett riksdagsval kunde beskrivas främst som kaotisk.
Alla som arbetat helhjärtat med valkampanjer vet också att det är tungt. När valdagen äntligen infinner sig är tröttheten bland alla ett faktum och känslorna väller lätt över. En del gläds över goda resultat medan andra hellre skulle åka hem direkt efter att förhandsrösterna publicerats. Tårar fälls både av lycka och misär samtidigt och det är inte så konstigt. En fråga jag ofta ställer mig är ifall det verkligen är värt att lägga hela sin personlighet och karriär på spel för någon annan att fatta beslut om? Hur mycket ska demokratin få kosta av den egna integriteten och möjligheten att planera sin framtid? Politiken är nämligen på många sätt är brutal.
För både politiker och deras medarbetare kan karriärer få ett abrupt slut, vilket vi även såg under det här riksdagsvalet. Sittande ministrar fick inte fortsatt förtroende som riksdagsledamöter medan nya förmågor nu får stiga in i granitborgen i deras ställe. Det är så politiken fungerar och som den också ska fungera. De senaste åren har också påvisat att det inte krävs ett val för att mattan ska dras under fötterna på en politiker och karriären är slut. Osäkerheten i en politisk karriär är alltid närvarande.
