Visklig, dabbå eller leetvitugär? Hjälp oss att hitta de typiskt östnyländska dialektorden

Alla har rätt till sin egen dialekt och sitt eget språk, det säger Caroline Sandström på Institutet för de inhemska språken. Sandström vet vad hon talar om, hon är huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål – en dialektstyrd ordbok om finlandssvenskan – och har dessutom disputerat på östnyländska dialekter.

Sandström har rötterna i Sibbo men hon har ett brett kunnande också kring de mer östliga östnyländska dialekterna. Bland annat hörde hon till redaktörerna som 2005 gav ut Östnyylensk lesanbook.

– Jag arbetar professionellt med olika dialekter, och även om jag som Sibbobo har min egen dialekt, så jag vill se på språkets nyanser ur en vetenskaplig synvinkel. Det finns så mycket känslor i inbakade i dialekten, men som forskare kan jag inte gå på nostalgi, säger hon.

Grundtesen för henne är att alla har rätt till sin egen dialekt och sitt språk och reglerna är fria, ner på en otroligt finmaskig nivå.

– Dialekterna har system, men deras grammatik och regler är i princip öppna. Det är talarna på orten, språksamfundet som bestämmer hur dialekten formas. Dialekterna är ett socialt kitt, deras funktion är att skapa ett ”vi” gentemot ”de andra”, säger Caroline Sandström.

Skillnaderna mellan olika dialekter och enskilda dialektala ord kan vara otroligt små, och många dialekter är också uppblandade med äldre och nyare varianter som förekommer sida vid sida.

Ibland kan till och med språket i en by skilja sig från det i följande by, och där menar Sandström att även gamla, administrativa gränser fortfarande kan påverka hur folk talar. Som exempel nämner hon gamla Pyttis socken som var mycket större än dagens; Pyttisdialekten brukar fortfarande räknas in bland de östnyländska dialekterna även om Pyttis numera officiellt hör till Kymmenedalen.

– Det är intressant att se hur norra Strömfors delar många dialektala drag med Pyttis medan södra Strömfors drar mot Lappträsk och Pernå, säger hon.

Samtidigt är det bra att komma ihåg att Pyttis, Pernå, Borgå och Sibbo är gamla socknar medan Strömfors, Liljendal och Lappträsk är nyare. Sandström återkopplar till språkforskaren och folkloristen V.E.V. Wessman med rötter i Paipis – en viktig kugge i forskning kring nyländska dialekter på stort.

Wessman forskade bland annat i östnyländska dialekter och skrev sin doktorsavhandling på uttalet av o- och u-ljudet som i orden hund, mun eller stubb; på "de labiala vokalerna" som det heter på vetenskapligt språk.

– De flesta östnyländska dialekterna är u-mål, men det finns undantag, säger Caroline Sandström. I norra Strömfors säger man hond eller mon med o och i stora delar av Sibbo säger man hund och mun med u.

Hon tillägger:

– I östliga Sibbo i Gumbostrand förekommer däremot o-ljud: "Gombå där hondana springär me bolla i mon".

Ett typdrag i hela östra Nyland är att man tappar ändelser och talar kortstavigt; svara i stället för svarade eller hörd i stället för hörde. Förlängning förekommer också, på många håll i östra Nyland använder man överlånga stavelser, gråått i stället för grått.

– De hårda konsonanterna är vanliga i Sibbo och Borgå som i köra och göra, men det finns mycket med språkljuden som varierar, säger Sandström. Själv har jag fattat tycke för det-pronomenet som blir he, som i "he va roolit". Det är ofta de här små orden som är viktiga för att visa att man pratar dialekt.

Dialekterna verkar leva gott i stora delar av östra Nyland, men viktigt att komma ihåg är att språket förändras hela tiden. Gamla ord bär med sig en kultur och ett levnadssätt, de beskriver hur folk har levt och tänkt, men i dag lever vi ett helt annorlunda liv än för hundra år sedan. Det avspeglar sig i språket.

– Jag ser det inte som en negativ utveckling, språket lever hela tiden. Samtidigt är det jättefint med en grupp som Föjsbookin – vi sån skriivär op östnyylenskå. Dialekterna är en enorm resurs, en skattkista och en materialbas, har man dialekten med sig kan man plocka ur den.

Sandström är tydlig med att det inte heller är förbjudet att låna ord, till exempel från finskan.

– Jag ser det inte som ett stort problem, i östra Nyland har vi alltid levt nära finskan.

Har det handlat om ekonomi, om att sälja eller köpa någonting så har det viktigaste varit att få kommunikationen att fungera, på något sätt.

– Ibland kan man bara ha lånat något mönster från finskan, man bygger vidare och skapar nya ord på det sättet. Till exempel knikutta eller lirkutta, då man har svenskan kneka eller lirka och finskans utta-ändelse.

Dialekterna står sig i förändringen, tror Sandström, och misstänker att det snarare är det nationella, finlandssvenska standardspråket som kan vara i fara när folk använder mera finska på jobbet och engelskan kommer in allt starkare.

I det pågående arbetet med Ordbok över Finlandssvenska folkmål handlar det mycket om att ta reda på vad ord riktigt betyder och står för. Det händer att Sandström och hennes kolleger får idka både detektivarbete och etnologistudier, till exempel för att komma underfund med vilka variationer som finns på vävstolens alla olika delar.

Just nu jobbar man med ord på bokstaven "R" och i sommar utökas ordlistan med 1 200 dialektala ord som också omfattar ord från östra Nyland. Redslig var ett ord som ordboksredaktörerna funderade mycket på.

– Det var en reisligär kar eller vi har reislit me smör. Troligtvis har det samband med redlig och redig, eller redigär som det heter på dialekt. I ordboken har vi uppslagsord med en skriftspråklig form där man kan föra in flera olika uttalsvarianter, säger Caroline Sandström.

Typiskt för dialektorden är att samma ord kan förekomma på olika håll i Svenskfinland, men de kan ha lite olika betydelser. I själva verket finns det ganska få ord som bara har utbredning på ett visst område, till exempel växter och djur kan ha väldigt lokala namn. Överlag är de ultralokala orden färre än vad man tror.

– Det är klart att man hemskt gärna vill att ett visst ord finns bara ens egen ort, men det är ovanligt. Visklig, eller vesklig som vi säger i Sibbo, hör till dem, liksom exempelvis dabbå, dåbbrågär och leetvitu. Överlag finns det ett rikt utbud av dialektala ord som beskriver att någon är fånig eller fjollig, säger hon.

Strokabisi, ludiskuffare, stoppakaku, prippa ... Det är några av orden som är specifikt östnyländska, men det finns fler bevis på att det lokala språket är vitalt och lever i folkmun.

Nu vill vi ha er hjälp med att hitta dialektala pärlor från regionen, som vi sedan sammanställer i grafiskt tilltalande form: Det ska bland annat tryckas upp en affisch prydd med typiskt östnyländska ord i olika typografi.

Idén har vi lånat från en populär svensk poster och nu blir det en östnyländsk version. Haka på vår dialektutmaning (se faktaruta), och du har chansen att låta ditt dialektala favoritord bli en del, inte bara av din talade vardag, utan som ett glädjefyllt inredningselement.