Stopp och belägg och böter – rapport från Mellaneuropa

Katarina Stolt från Borgå bor sedan några år med sin familj i Luxemburg. Hon svarade på ÖN:s uppmaning att östnylänningar ute i världen kan skicka en hälsning hem.

Livet går vidare, trots pandemin, skriver Karolina Stolt i Luxemburg.
Ljuskäglor från starka ficklampor lyser upp trädstammarna. Musik på hög volym, skratt, rop. Det är mörkt, mitt i natten. Polisen har fått tips om ett stort gäng ungdomar som samlats i en avlägsen park. Patruller åker till platsen. Festen tar slut. Vår familjebekant, Sofia 16 år får böter för att hon har brutit mot utegångsförbudet, druckit Jägermeister på allmän plats, haft ansiktsmasken hängande på örat och kramat om sina bästa vänner.
Inga obestämda folksamlingar är tillåtna varken utomhus eller inomhus. Det är slut med alkoholsörplande på allmän plats oberoende natt eller dag. Inget nattspring utan giltig orsak. Håll distans och bär mask. Stopp och belägg och böter.
Vår familj har levat med utegångsförbud mellan klockan 23 och 06 sedan en tid tillbaka. Under några veckor var det till och med förbjudet att röra sig utomhus efter klockan nio på kvällen.
Jag minns för ett år sedan när pandemin och de nya dåvarande bestämmelserna hade kastat sig över vår vardag, hur promenader tillsammans med endast familjemedlemmar var tillåtna, hur vi sneglade misstänksamt mot alla vi mötte.
Jag minns för ett år sedan när pandemin och de nya dåvarande bestämmelserna hade kastat sig över vår vardag, hur promenader tillsammans med endast familjemedlemmar var tillåtna, hur vi sneglade misstänksamt mot alla vi mötte. Hur paralyserade vi alla var över att ett osynligt virus kunde slå klorna i våra skinn och styra över, inte bara våra sociala liv utan över vårt tankesätt och vårt beteende.
I det här landet var det är kutym att hälsa på hen du möter på gatan, nu vände vi i stället ansiktet bort och steg ner i dikesrenen. Vi lärde oss att dämpa nysningar, hostningar och harklingar.
Restauranger, caféer, barer, nattklubbar har varit stängda under en lång tid. Appar har utvecklats för att matleveranser ska fungera smidigt. Mopedkillar och -tjejer kör runt med matlådor på ryggen och kaféer serverar kaffe via luckor i väggen. Krögare kämpar för att överleva och hålla näsan ovanför vattenytan. Men visst blir det kallsup efter kallsup av att trampa vatten. Det är tuffa tider för alla branscher och energin för att demonstrera eller gråtskrika är svag.
I början av april förväntas restaurangerna öppna igen. Som ett tecken på att livet normaliseras och går vidare. Tills följande våg sköljer över oss. Det är som att leva på ett gyttjig floddelta där vi hela tiden inväntar en ny flod, en annan våg, en uppdaterad lista över dödsfall, en presskonferens med direktiv om aktuella bestämmelser och restriktioner.
För någon vecka sedan fick jag per snigelpost en inbjudan att gå och testa mig. Det är frivilligt och gratis vilket är både uppskattat och fungerande.
För någon vecka sedan fick jag per snigelpost en inbjudan att gå och testa mig. Det är frivilligt och gratis vilket är både uppskattat och fungerande. Alla medborgare får den här kallelsen med jämna mellanrum. Du prickar in dig på en tid, tar testet och senast följande dag plingar det till i telefonen och du är negativ, förhoppningsvis igen.
Jag kan känna mig både upp- och nervänd och instängd i tillvaron, utstängd, beklämd och nedstämd. Men hittills frisk. Jag tar som de flesta, skeden i vacker hand och vaccinet i spruta i vårt nya Europa. Jag anpassar mig och överlever. C´est la vie.
Här kan du läsa Camilla Smeds hälsning från Portugal.
ANDRA LÄSER