Bertils juläventyr slutade lyckligt

På julafton var stämningen som bortblåst när familjen Antell insåg att mopsvalpen Bertil var borta. Matte Carita Antell säger att hon fick lära sig en hel del om hundens psyke innan han kom till rätta på annandagen.

SNABB SOM BLIXTEN. Bertil är kvick i vändningarna och hoppar upp i famnen på matte Carita Antell för att slicka henne i ansiktet. – Hans äventyr är som en verklig julsaga med ett lyckligt slut, säger hon.

Bertil verkar ha ett omväxlande lynne. I ena stunden far han omkring som ett yrväder längs med köksgolvet och i nästa tar han en tupplur tillsammans med "storebror", labradoren Torsten. På en köksstol ligger katten Korken och betraktar duon med dåsig min.

Det är svårt att tro att Bertil bara för några dagar sedan varken kände igen sina djurkompisar eller sin familj. Carita Antell säger att det ändå verkar vara ett ganska allmänt fenomen bland bortsprungna hundar.

– Vi fick hjälp av Eerika, jag hörde faktiskt aldrig hennes tillnamn, på föreningen Etsijäkoiraliitto för att få Bertil tillbaka. Hon sade att hundar som kommer bort från sin flock, alltså familjen, "förvildas" fort. När hunden inser att den är ensam i världen och att dens överlevnad beror på den själv glömmer den all skolning och blir människoskygg och lättskrämd.

Så därför kan det få en motsatt effekt om man kallar på sin bortsprungna hund. Den inser inte att det är ägaren som står och ropar men däremot kan den instinktivt känna igen oron i rösten.

– Hunden upplever att ropen varnar den för en fara och den kan söka sig ännu längre bort från ägaren och hemmet.

Först inte orolig

Carita Antell säger att familjen var i färd med att varva ner inför julfirandet när Bertil försvann på julaftonen.

– Julskinkan och lådorna var redan klara men min man, barnen och jag skulle ännu gå en sväng via hästarna i ridhuset. Hundarna ville inte komma in utan stannade utanför och nosade vilket de brukade göra. När vi kom ut igen var hundarna borta men i det skedet kände jag mig inte orolig. Det fungerar så att den lilla hunden följer efter den stora, så om labradoren får upp spåret av en hare, räv eller något annat djur så springer båda hundarna i väg.

Men när Torsten ungefär en och en halv timme senare kom tillbaka ensam förstod familjen att Bertil hade kommit bort.

– Julstämningen försvann direkt och vi begav oss alla ut i omgivningen för att leta. Men efter en dryg timme var det alldeles mörkt och vi började känna oss desperata. Vad skulle vi göra?

Trots att gården i Hindsby ligger ganska avlägset lade familjen ut en förfrågan på Facebook om någon sett till den borttappade mopsvalpen. Texten delades vidare hit och dit och till slut hade över tusen personer engagerat sig i Bertils sak.

– Vi fick förslag om vad vi kunde göra för att hitta hunden och många erbjöd sig att hjälpa till med efterspaningarna.

Via tipsen på Facebook fick Carita Antell höra om förningen Etsijäkoiraliitto som specialiserat sig på att hitta bortsprungna hundar.

– Bland medlemmarna finns folk med spårhundar som hjälper till på frivilligbasis. Vi fick också tipset att inte sätta ihop någon stor och högljudd spaningspatrull för att hitta Bertil utan att i stället röra oss i små tysta grupper.

INTE SOM HUND OCH KATT. Mopsvalpen Bertil och katten Korken kommer bra överens.

"Något föll på plats"

På Etsijäkoiraliitto lovade man prioritera fallet med Bertil eftersom han är en valp och redan på juldagen kom en kvinna med två spårhundar till undsättning. Men eftersom gårdsplanen var full av lukter från både vilda och tama djur lyckades hundarna inte komma Bertil på spåret.

– Hon lovade att Eerika skulle komma nästa dag med sin Nova scotia duck tolling retriever som specialiserat sig på att spåra via vittring. Då är tanken att hunden via luften kan känna av i vilken riktning det lönar sig att leta.

I väntan på Eerika fortsatte familjen och frivilliga förgäves med att leta efter Bertil som varit försvunnen i över ett dygn.

Carita tar fram en karta över området som hon printat ut från Google maps och fortsätter sin berättelse.

– När Eerika kom till gården fick hennes hund nosa på Bertils filt så den skulle veta vad den förväntades hitta. Den började snurra runt på området men spåren den hittade ledde gång på gång in i en återvändsgränd. Men plösligt, i närheten av ridhuset, fick den upp rätt spår.

Det bar av ut i terrängen och hunden ledde Eerika och familjen till en plats en dryg kilometer från huset.

– En sökarhund är skolad så att den inte springer ända fram till den borttappade eftersom den då kan bli rädd och springa i väg. I stället markerade Eerikas hund ett område inom vilket område vi kunde hitta Bertil, säger Carita och pekar på en åkerplätt på kartan.

På Eerikas initiativ hade också Torsten kommit med för att leta och när man nu visste var Bertil befann sig på ett ungefär fick de tipset att börja leka tillsammans med Torsten och att försöka se ut som om de hade det skojigt.

– Då kanske det skulle gå upp ett ljus för Bertil om att vi är hans familj. Och det fungerade: efter ungefär fem minuter såg vi hur Bertil kom gående mot oss.

Men ännu var allting inte frid och fröjd. Caritas son och dotter började springa Bertil till mötes och då vände han om och började dra sig undan på nytt.

– Bertil höll sig ändå i närheten och lite åt gången kunde vi närma oss honom. Med ungefär femtio meter kvar släppte vi loss Torsten som strax var framme vid den lilla. Då var det som om något fallit på plats i Bertils huvud och han blev plötsligt helt normal igen. Han kände igen både sin hundvän och sin familj.

Carita Antell säger att hon kände en otrolig lättnad.

– Jag fick riktigt tårar i ögonen. Efter att Bertil kom till rätta gick vi in för att äta lutfisk. Han hade varit borta i över två dygn och nu kunde julfirandet börja, säger Antell som ännu en gång vill tacka alla frivilliga för deras hjälp och stöd.