Drömmen om att bli sedd

I ridstallets hage står två eleganta hästar Sunday Morning och Iza Belle och klunkar vatten, självsäkra och fulla av högmod. Då de får syn på ponnyn Rosabel, som utseendemässigt inte riktigt lyckas leva upp till sitt namn, trind och liten som hon är, med tovig, grå päls och en pannlugg som skymmer sikten, ser de sin chans till ett elakt spratt. Att utmana Rosabel till en hopptävling på hinderbanan bär sig nämligen alltid. När den lilla ponnyn med sina korta ben river alla hinder och sölar ner sin päls i leran är det underhållning på toppnivå för de stora.

Med bilderboken Den ofantliga Rosabel, levererar Malin Kivelä och Linda Bondestam en berättartekniskt och visuellt stark läsupplevelse med en intrig som ger utrymme för tolkningar. Kiveläs stil utmanar nämligen alltemellanåt läsaren att stanna upp och läsa om, samtidigt som den värld hon målar fram är så lätt att känna igen, även för den som aldrig satt sin fot i ett ridstall.

Egentligen borde man tala om världar för händelseförloppet växlar smidigt mellan den krassa verkligheten i ridstallet och ponnyn Rosabels fantasier och högsta önskedröm om att bli stallets populäraste och vackraste häst.

Bondestams illustrationer är återigen häpnadsväckande – det här är en bok som också tål att bara bläddras i. Och man förundras över hur träffsäkert illustrationerna flirtar med trender som är på ytan just nu, såsom pastell- och regnbågsfärgade enhörningar och My little pony, 1980-talsleksaken som kommit igen i nya former och färger.

Igenkänningsfaktorerna i bilderboken är många och blir i ponnyskepnad nästan tragikomiska. Som då Rosabel, efter att ha förlorat hopptävlingen mot Sunday Morning och Iza Belle, tröstäter morötter i sådan fart att morotsbitarna bara sprutar ur munnen.

Här kan man för all del också läsa in en mörk underton och fråga sig om Rosabels korpulenta kroppsform helt enkelt beror på att hon tröstäter varje gång de stora hästarna retar henne. I denna sorgliga situation ger modersfigurens, ridskolehästen Margarets, ord föga tröst då Rosabel klagar över att hon är fet. ”Det är du inte alls. Du är bara lite mullig.” Svarar Margaret och somnar bums efter en tung dag.

Om ridskolehästarnas vardag, ger Kivelä heller ingen rosig bild. Dag ut och dag in upprepar den sig efter samma mönster; skritta runt samma stallgård, varv efter varv, bli omskötta av barn vars små händer ännu inte riktigt kan. Ibland få små snärtar med piskan. En ljusglimt i vardagen ger Prinsessan, flickan som nattetid smyger in i stallet och väljer ut en häst för en ridtur i månskenet. Om detta, att bli utvald, drömmer också Rosabel, utan att ha en chans så klart.

Men så en morgon hör ponnyn något som krafsar bakom stallet. Detta något visar sig vara ett taggigt djur, kaxigt som bara den men inte ovänligt, som lockar med Rosabel på ett äventyr fyllt av roliga bus. Varifrån detta djur kommer, vad det är eller heter framkommer inte, möjligtvis är det bara en produkt av Rosabels livliga fantasi – det är upp till läsaren att avgöra. Oavsett vad, ger taggdjuret mod och styrka åt Rosabel och viktigast av allt; en känsla av att ha ett värde.