Konstnären Francesca Mascitti-Lindh säljer föremålen i sitt galleri – men har inga tankar på att sluta skapa konst

Viljan att experimentera och pröva på nya material går som en röd tråd genom Francesca Mascitti-Lindhs konstnärsbana. Under sina 34 år på Arabias konstavdelning testade hon med iver egna massor, glasyrer och tekniker, efter pensioneringen i slutet av 1980-talet var det måleriet som tog över. 1987 gick hon på kurser i akvarell- och oljemålning i sitt födelseland Italien och året därpå deltog hon i Konstnärsföreningens oljemålningskurser. Vad som lockade henne till målandet var att det gav henne möjligheten att använda fler färger än keramiken.

– Under kurserna visade olika konstnärer hurudan teknik de använder. Det är viktigt att lära sig rätt teknik annars gör man många fel. Men när man sedan behärskar tekniken ska man glömma bort den och låta intuitionen komma inifrån. Annars blir det alltför styrt, säger Mascitti-Lindh som vi träffar i det som ännu är hennes galleri i källarlokalen vid Ågatan 23 i Borgå.

Lokalen, som Francesca Mascitti-Lindh haft tillsammans med sin dotter Marica Janhonen blir överflödig i och med att dottern snart går i pension. Bristen på förvaringsutrymme är orsaken till att så många av Mascitti-Lindhs konstverk nu kommer till salu. Hon verkar ändå inte vara vemodig över förändringen utan förhåller sig till den med lugn: när en dörr stängs öppnas en ny.

– När jag flyttade till Borgå för sex år sedan måste jag sälja keramikugnen som jag hade i Helsingfors. Men här i Borgå har jag chansen att vara närmare mina barn, barnbarn och deras barn.

Mascitti-Lindh säger att hon nu får koncentrera sig på mindre konstverk, sedan tidigare har hon erfarenhet av till exempel smyckestillverkning där slipade stenar varit en signatur. Smyckena har varit utställda bland annat på Laterna Magica i Helsingfors i början av 2000-talet.

– Stenar är så vackra och i ett skrin ryms en hel massa smycken. Så jag kanske borde fortsätta med det, säger Mascitti-Lindh och skrattar.

Utmaningen är att hon tidigare slipade stenarna med maskinerna på Suomen Jalokiviharrastajain Yhdistys i Helsingfors. I Borgå finns inte motsvarade utrustning.

– Maskinerna på föreningen dammade inte, vilket var bra. Efter så många år på Arabia har jag blivit känslig för stendamm.

Efter studierna vid Konstindustriella högskolan i början av 1950-talet (se faktaruta) hyrde Francesca Mascitti-Lindh tillsammans med sin man Richard Lindh ett arbetsrum där man främst tillverkade brukskeramik. Parets formgivning väckte allmänt intresse och chefen på Wärtsilä, som ägde Arabia, besökte deras utställning.

– När Wilhelm Wahlforss sett vår utställning hade han sagt på Arabia att "försök få hit de där ungdomarna", berättar Mascitti-Lindh.

Den uppgiften föll på Holger Carring som var en av cheferna på Arabia. Via honom anställdes paret på Arabias konstavdelning, till en början för ett år.

– Jag ville ha barn och fabriken hade egen dagvård för de anställdas barn. Det var viktigt eftersom man på den tiden endast hade rätt till tre veckor betald moderskapsledighet och som mest hade man rätt att vara ledig i tre månader. En annan viktig fördel med att jobba på Arabia var att där ju fanns personal som hade hand om försäljningen och prissättningen så att konstnärerna kunde fokusera på sitt huvudarbete.

Paret Mascitti-Lindh började arbeta på Arabia vid en tidpunkt som nu i efterhand betraktas som inledningen på den finländska formgivningens guldålder. Att man var en del av en uppgångsperiod var ändå inget samtiden tänkte på, men Mascitti-Lindh säger att hon nog kunde konstatera att det var mycket på gång på fabriken.

– Porslin, sanitetsprodukter och tegel gjordes alla på samma fabriksområde. Det fanns en massa olika avdelningar, till exempel fanns det en egen avdelning för risporslinstillverkningen och en där man målade Ulla Procopés Valencia-porslin.

Mascitti-Lindh säger att det skär i hjärtat när hon tänker på vad som hänt på Arabia under den senaste tiden.

– Det finns inget kvar, tillverkningen har flyttats utrikes till bland annat Thailand. Man har också tagit bort porslinet från fabriksmuseet och ersatt det med glas, fast ju Arabia inte tillverkat glas. Jag skulle kunna gråta när jag tänker på det.

Trots att Francesca Mascitti-Lindh blir allvarlig när hon talar om sin forna arbetsgivare så domineras hennes personlighet av glädje och energi. Det är svårt att tro att det handlar om samma kvinna som på grund av ryggbesvär tvingades arbeta med järnkorsett under de sista åren på Arabia. Vad är hemligheten?

– Först och främst, man ska vara positiv. För det andra har jag i Borgå hittat världens bästa fysioterapeut, säger Mascitti-Lindh och skrattar.

Hennes intresse för olika material och tekniker lever fortfarande stark.

– Fast jag har lärt mig att vara lite försiktig, för när jag sätter i gång blir det lätt alltför många föremål och jag har inte plats. När man börjar experimentera med något nytt leder den ena idén till den andra och man blir helt medryckt.

Men i Mascitti-Lindhs nyaste upptäckt kombineras två viktiga kriterier: konstformen ger oändliga möjligheter till experiment och föremålen behöver inte bli så skrymmande.

– Det var min dotter som först blev intresserad av glasfusing och hon lyckades få med mig också. Det handlar om att man skär glas i olika färger i mindre bitar som man sedan kombinerar till något nytt. Man smälter ihop glasbitarna i en ugn, så det känns lite välbekant från keramiken.