Det är en solig dag i maj 2019. Jag står och tittar på de kläder jag packat med från min lägenhet i Åbo inför min första vecka som Svensk Ungdoms förbundsordförande i Helsingfors. Snabbt inser jag att jag i min packning inte räknat med ett meddelande jag nyss fått. Jag ska infinna mig på Ständerhuset följande morgon som regeringsförhandlare. Kan man som ung kvinna dyka upp på regeringsförhandlingarna med en ryggsäck och Converse-sneakers? Jag kommer fram till att svaret är nej och lånar i stället två kavajer och en väska ur mammas garderob.
Nästan två år senare är det tidigare nämnda främst ett komiskt minne. Samtidigt är det ett bra exempel på hur jag som ung kvinna, redan innan jag satt min fot i Ständerhuset, visste att jag måste klä mig på ett visst sätt för att öka mina chanser att bli hörd. Jämställdheten inom politiken har blivit betydligt bättre och allt fler kvinnor tar plats på ledande positioner, både i kommuner och i riksdagen. Finland är på många plan en föregångare. Inte minst om vi ser på regeringens sammansättning och Finlands statsminister som gett Finland global synlighet. Ändå har även statsminister Sanna Marins klädval skapat kaos, till exempel då Marin gjorde en fotografering för en tidningspärm i oktober och överöstes med kritik kring sitt klädval. Något som senare ledde till att otaliga andra kvinnliga politiker publicerade en bild med samma klädstil för att visa sitt stöd. Är det omöjligt att uttrycka sin kvinnlighet utan att det minskar ens trovärdighet som politiker?
