Tacksamhet

Jag har så svårt att släppa tanken på att just nu får barn betala med sina liv för vuxnas girighet.

Jag har sagt det förr och säger det igen; jag älskar julen. Jag älskar prasslet av presentpapper, förväntan inför överraskningar, gnistrande snökristaller och hela kalaset. Visst, jag är alltid stressad så att jag håller på att gå sönder eftersom jag, liksom många andra föräldrar, alltid tycks missa hela november och gå direkt från oktobers ”gott-om-tid-innan-jul” till mitten av decembers fulla panik. Men ändå. Jag älskar julen.
I år firar jag julen med min syriske man och det är speciellt, inte minst för att han inte direkt är bortskämd med jular. Men det är också speciellt för att det sätter hela min kärlek till julen på prov. Medan jag skriver det här faller Aleppo, en av Syriens största städer, under regeringens hårda anfall. En lärare sitter på Aleppos gator och talar mjukt till sin kamera om att regeringstrupperna bara är några hundra meter borta. Han hoppas att någon ska kunna göra något för hans dotter. Regeringstrupperna massakrerar befolkningen.
Jag undrar lite om det är rätt av mig att skriva om mina egna bekymmer med det här, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag slits mellan ett stort behov av att skydda mig själv från vad alla bilder och berättelser gör med mitt överbeskyddade hjärta, och det självklart medmänskliga i att aldrig blunda. För vi kan ju inte komma och säga att vi inte visste vad som höll på att hända, att vi inte såg vartåt det var på väg. Aleppo svalt. Aleppo brann. Och nu jämnas Aleppo med marken på ett sätt som får mig att undra vad i hela friden regeringen ens har planerat att göra i framtiden.
Det är inte med samma gamla förtjusta trallande som jag hänger upp stjärnorna i fönstret. Det är inte med mitt sedvanliga nöjda fnittrande jag införskaffar saker från barnens noggrant sammanställda önskelistor. Det är inte med ivrig glädje jag hänger kilovis glitter i vår julgran. Jag har så svårt att släppa tanken på att just nu får barn betala med sina liv för vuxnas girighet. Barn som inte har ätit ordentligt sedan belägringen började för flera år sedan. Barn som har levt sin barndom i ett pågående krigs ruiner. Barn som just nu slutar sina liv, hungriga och trötta, utan att det någonsin blev bättre.
Och jag ställer mig frågan hur lycklig jag har rätt att vara, när världen ser ut som den gör. Jag har inte gjort någonting för att förtjäna att ett av mina största bekymmer är hur jag ska tillreda julens lax, eller vilka leksaker mina barn ska få i julklapp. Jag har inte förtjänat julfrid mer än alla de som just nu inte längre har någonstans att fly.
Men jag lär mig tacksamhet. Jag är tacksam, inte bara över stjärnorna utan över fönstret, över väggarna på mitt hus, över taket. Jag är tacksam över att jag har mat och att mina barn inte vet vad hunger är. Och min man säger att han är tacksam över tystnaden här i vår region. Här slipper han vakna till ljudet av bomber. Vi har mycket att vara tacksamma för. Att det ens är ett alternativ att älska julen, till exempel.

ANDRA LÄSER