Online dejting eller online hating?

Han gick från att vara hur trevlig som helst till ett vrålande monster för att jag höll fast vid min åsikt och mitt val.

Efter att ha varit frånskild i snart fem år började jag se mig omkring i dejtingvärlden igen. Gammal skåpmat blir inte yngre, tänkte jag, och riktade min jakt på en potentiell partner till nätet där alla andra också finns. En profil på en dejtingsajt, några meddelanden till välvalda kandidater, spelet rullade i gång.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det som mötte mig var sannerligen inte det. I en kolumn i Helsingin Sanomat (8.1) påstår doktorn i medicin Markus Sormaala att båda könens problem med att hitta sig en partner helt och hållet är kvinnors. Män ser på förhållanden som de ser på begagnade bilar: Den är använd men det gör inget så länge som den funkar något så när. Kvinnor uppfostras enligt honom däremot med prinsessagor där det tutas i dem att de ska sitta och vänta på den perfekta prinsen. Då verkligheten inte möter förväntan ratar de kräsna kvinnorna potentiella livspartners då minsta lilla kriterium inte fylls. Resultatet av kvinnors valfrihet, som Sormaala kallar ojämställdhet, blir ensamma män. Män som finns i mycket större antal än kvinnor på dejtingsajter landet runt.

På lördag kväll fick jag ta emot ännu en omgång verbal misshandel av en man via dejtingsajten. Han sade ungefär precis samma sak som Markus Sormaala men i mycket fulare ordalag. Jag var bortskämd. Jag var omöjlig. Jag var psykiskt sjuk. Svordomar emellan. Jag skulle sluta vara så kräsen. Han listade upp hur jag borde förändras för att passa honom och andra män bättre. Varför gjorde han så? Jo, för att jag vägrade träffa honom. Jag var artig. Jag avböjde med en förklaring. Han gick från att vara hur trevlig som helst till ett vrålande monster för att jag höll fast vid min åsikt och mitt val. Var det här mitt fel? Antagligen, om vi följer Sormaalas logik. Om jag snällt hade tackat ja skulle det här aldrig ha behövt hända. I stället skulle jag kanske ha blivit misshandlad i ett senare skede, men det skulle säkert inte ha skadat den här mannens ego och då skulle väl allt ha varit bra? Det skulle säkert också ha varit mitt eget fel. Varför gick jag ut med typen om han en gång var en mobbare från första början? Rundgång.

Mannen i fråga är inte den enda. Var sjätte man som kontaktar mig via dejtingsajten kan inte ta ett ”nej tack” på ett artigt sätt. Var sjätte man på dejtingsajten berättar för mig att det är mig det är fel på för att jag inte vill ha just honom. Jag kan förstå frustrationen i att få ett ”nej”. Det jag inte kan förstå är dem som anser sig ha rätt att hälla ut den över någon annan. Ett nej är ett nej. Oftast räcker det med ett enda ja.

Och det där om att ha omöjliga krav? En undersökning gjord på dejtingsajter i Finland visar att den statistiskt sett mest eftertraktade mannen är kring fyrtio år gammal, heter typ Jarno eller Jarmo, frånskild, två barn och bor i Kervo. Javisst. Om det ska vara så noga så ...