Facebook har fått mig att hata mina vänner

Vet ni vad? Det är betydligt lättare att andas nu. Och mycket färre kattvideor.

Det började redan för två år sedan, sakta, ett växande, svällande obehag, bilderna som strömmande in i mitt flöde på Facebook. Döda kroppar, stickning, barn som låg drunknade på stränder, krigszoner, kattvideon, djur som fick skinnet avskalat medan de fortfarande levde, kattvideor, bebisbilder, kattvideor, kattvideor, bilderpådödakroppar, kattvideor, barnsomlågdrunknadepåstränderkattvideorstickning,HURRAJAGHARGÅTTPÅGYM!,kattvideorVARFÖRGÖRINGENNÅGOTÅTKRIGETISYRIENVA?VARFÖRGÖRDUINGET!!??!kattvid ...
Jag smällde igen locket på min laptop och jag önskar att jag hade kunnat säga att jag aldrig öppnade det igen, men precis som folk långsamt kör förbi en olycksplats för att se om de kan fånga en skymt av offren är också jag alltför nyfiken. Så småningom var jag där igen, indragen i det där grymma flödet av extremvåld och kattvideor som ju postas av, låt oss inte hymla, mina vänner. Alla jag känner på Facebook är ju inte mina vänner i verkliga livet och det är inte mina vänner jag hatar. Jag hatar den virtuella kombinationen som de förvandlas till i ett flöde på sociala medier och jag började tänka; vill jag verkligen veta allt det här om alla dessa människor. Mitt svar var ”nej”.
Nej, jag vill inte veta att Inga-Britt har färglagt i sin vuxenfärgläggningsbok innan hon gick och lade sig med sina nystickade sockor på fötterna. Nej, jag vill inte veta att min farbror Erik tycker att Donald Trump ”har rätt” och sen vara tvungen att dricka julglögg med honom. Nej, jag vill inte bli indragen i debatter med Stefan och Frida som jag känner via jobbet där det blir pinsamt uppenbart hur lite respekt de har för unga kvinnor (tänker ni inte på att vi kommer att ses igen?) och nej, jag vill verkligen inte ha bilder på drunknade barn slängda i ansiktet på mig med texten VARFÖR GÖR VI INGENTING!? undertill, för hur kan den som lägger upp bilden veta vad andra gör? Borde där inte stå ”Varför gör JAG ingenting?” i stället?
Det här handlar inte om verklighetsflykt eller om att leva i sin egen lilla bubbla. Verkligheten tränger sig nog på och in i de flestas liv också utan Facebook. Jag har fått kritik för att jag inte vill diskutera med folk som är av helt motsatt åsikt än jag och jag har även fått höra att det skulle vara hälsosamt för mig att göra det. Jaha? Så plötsligt vet andra vad som är bäst för mig? Och varför skulle jag vilja gå in i dessa diskussioner när det egentligen handlar om personer som vill läxa upp mig för att jag inte delar deras åsiktssfär och bombardera mig med anklagelser och information om att de har rätt? Det handlar om att de tror de har något att lära mig, men aldrig vice versa.
Så jag har mer eller mindre lämnat den virtuella verkligheten och tagit ett kliv ut i den verkliga verkligheten. Och vet ni vad? Det är betydligt lättare att andas nu. Och mycket färre kattvideor.
Johanna Holmström är författare och ordaktivist.
ANDRA LÄSER