Det var två fransmän och tre finnar

Ta mig till er ledare med underrubriken Tvåspråkigt & politiskt inkorrekt är ett av de två vinnande bidragen i Lilla Teaterns Vivica Bandler­pjästävling 2015. Författaren Matti Linnavuori verkade under sina aktiva år som teaterkritiker 1978­2013 för bland annat Suomen Kuvalehti och Parnasso.

Linnavuoris debutpjäs är en komedi om nykolonialism med rottrådar i historien. Den faller nämligen tillbaka på en fransk gradmätningsexpedition till Lappland år 1736 med avsikt att fastställa om jordklotet är platt vid polerna eller ekvatorn.

I enaktaren förlagd till år 1805 landstiger följaktligen vetenskapsmannen Pascal (Joachim Wigelius) med hustru Belle (Pia Runnakko) i Lappland, för nu ska det till och mätas upp och huggas ned skog på en femton kilometer lång sträcka.

Uppklädda till tänderna och med ett svenskt idiom som i pjäsen föreställer franska konfronteras den finklädda duon med ortsbefolkningens tre finsktalande trashankar (Pekka Huotari, Jonna Nyman och Jan­Christian Söderholm). Ledda av den i Paris utbildade konstnären Lennart (Paavo Kerosuo), som behärskar såväl franska som finska, ska ortsbefolkningen stå för grovarbetet under expeditionen.

Med den saken blir det ändå litet si och så, finnarnas brännvinstörst är lika stor som deras misstänksamhet mot fransmännen. Och inte utan orsak. Pascal har inte rent mjöl i påsen utan eftertraktar såväl ekonomisk vinning som politisk makt, samtidigt som han själv bedras av hustrun Belle och en av inlandsfinnarna (Huotari), och därtill utnyttjas sexuellt av en rysk överste (Söderholm) som intrigerar med Pascal, och med ingenting mindre än självaste Finland som handelsvara.

Jan­Christian Söderholm gör också en bra karikatyr av den till Lappland tillresta svenska botanikern och Linnélärlingen Pehr Kalm.

Pjäsen starkaste sida finns i det visuella och i den kraftigt karikerade karaktärskomiken. Fondens lappländska panoramalandskap ger djup åt en annars rätt grund scen. Driften med föreställningens förlöjligade företrädare för fransk aristokrati och finsk allmogen känns komisk till en viss gräns ända tills det börjar luta mot det tröttsamma.

Skådespelarna gör nog som det heter ”det bästa av situationen”. Dilemmat är att pjäsen saknar djup, tyngdpunkt och ett centrum som hade fått intrigen att kännas adekvat. Resultatet är en lättsam men uddlös komik som småningom enerverar mer än den roar.