Elva miljoner pinsamma papper

Panamaläckan väcker frågor om vem som egentligen är gökunge i finländsk ekonomi. Och naturligtvis om varför detta läcktes, så här, och nu.

Ugland House bör vara världens största kontorshus, eller världens största bedrägeri. Det uttalandet tillskrivs USA:s president Barack Obama, som under sin tidiga presidenttid gick ut hårt mot skatteparadisen. Byggnaden på South Church-gatan i Georgetown på Caymanöarna är huvudkontor för närmare 20 000 skatteparadisbolag; det mesta bara mappar.
Siffrorna var i en motsvarande skala, när de nu så kallade Panamapappren på söndagen publicerades världen över. Elva miljoner dokument och 2,6 terabyte läcktes ut från en advokatbyrå i Panama och har sedan spritts, bearbetats och analyserats i 80 länder.
Stormen anses i stort ha gått förbi Finland, även om vi här antar att mellan 10 och 13 miljarder euro varje år undanhålls beskattningen; eliten gör det genom bolag i nollskatteländer.
I Finland och Sverige visar det sig att Nordeabanken ska ha förmedlat minst 400 förmögenheter förbi våra skattesystem till skatteparadis. Mer information väntas i huvudsak via Yle, som har deltagit i det internationella projektet.
För tre veckor sedan offentliggjorde Nordea sin senaste dystra prognos, rubricerad med hur den finländska ekonomin "äter på skuld". Hade banken varit sparsammare med att hjälpa förmögna finländare och finländska företag att slussa ut skattemiljoner ur landet kunde den själv eventuellt ha kunnat dra något strå till stacken.
Andra analytiker säger att problemet inte egentligen är skulden, utan att det finländska kapitalet inte rör på sig och inte investeras. Den föregående regeringen sänkte hösten 2013 företagsskatten. Det skulle stimulera ekonomin, men ekonomijournalister visade senare att effekten snarast blev att de hundratals miljonerna ett och ett halvt år senare försvann i aktieägares fickor som aktieutdelningar.
Panamaläckan tänder också ett par förklaringens strålkastare över det förvaltarregister, som debatterades i höstas, och som skulle ha gjort paradisförmögenheterna onåbara för offentligheten. I finländsk politisk etik ledde affären till att finansminister Alexander Stubbs (Saml) politiska karriär tog en vändning – från politikens munviga solstråle till att se ut som en slagen man.
Det går mot sommar och mot de tider då göken (Cuculus canorus) låter höra sin bedrägliga röst i vårt land, kring andra fåglars bon. Panamaläckan stryker under den oundvikliga frågan: är det verkligen välfärdsstaten, och enbart den, som är gökungen i den nordiska samhällsekonomin?
I hur hög grad är det samtidigt så att en företagsstruktur, ett företagarklimat och en kapitalförvaltning som varken fungerar eller levererar, kräver dessa undantag, dessa nollskatteparadis, dessa välfärdsoffer av folket?
Det är knappast ens rätt mot de både förmögna och företagsamma finländare som ser helheten. Det finns de som ser att en förmögenhet som skapats i Finland också förvaltas här – att man betalar sin skatt enligt gällande regler, men sedan använder sin rätt att bilda opinion och sin rösträtt för att det som känns orättvist ska korrigeras. Det är helt legitimt.
Panamaläckan portioneras nu ut efter att ha förberetts av ansvariga medier. Ändå blir det ett kuddkrig med alla fjädrar ute ur dynan när så många fakta släpps fria på en gång. Var som medieanvändare alert nu framöver med hur fakta används och uttolkas. Fråga varför informationen läcktes. Och lyssna varje gång noga vem som talar.
- - -
Måndag kl. 22.40: texten förtydligad i sista stycket.