De bygger upp en ny framtid

Hon hade en lönsam affär som sålde bröllopskläder, han var i slutskedet av sina studier i företagsledning vid universitetet. Så började konflikten i Syrien.

HEMMA I VÅRBERGA. Abadi Macharka och Khamael Dandashi med katten Geo.
Khamael Dandashi och Abadi Macharka, mor och son, tar emot i en hyreslägenhet i Vårberga i Borgå. De kom till staden som kvotflyktingar för en dryg månad sedan. Tillsammans med katterna Geo och Luli, som har sin egen historia. Men vi börjar med Khamael och Abadi.
Abadi talar flytande engelska medan Khamael helst talar arabiska. Homs i Syrien är deras hemstad.
Det var just i Homs som konflikten i Syrien tog fart på allvar. Här var oppositionen som protesterade mot president Bashar al-Assads styre som starkast och det var mot Homs som Syriens ledning först riktade sina attacker när de ville bekämpa oppositionen.
Att bära slöja eller att be fem gånger dagligen, det är något mellan dig själv och din gud. Att vara syrier är inte detsamma som att vara strängt religiös.
– Vi levde ett helt normalt liv i Homs före revolutionen, säger Khamael. Jag ägde en affär för bröllopskläder. Bröllop är en stor business i Syrien.
– Innan jag skaffade mig affären år 2000 jobbade jag som lärare.
Att som kvinna ha ett förvärvsarbete var inte något ovanligt i Syrien.
– Kvinnorna där var inte lika ofta yrkesarbetande som de finländska kvinnorna är. Det fanns de som ansåg att kvinnor i en viss ålder bör gifta sig, skaffa barn och stanna hemma och sköta om barn och hushåll. Men det fanns många kvinnor som avvek från den här mallen, som studerade och som jobbade.
– Jag bär ingen slöja eller hijab, det har jag aldrig gjort. Att bära slöja eller att be fem gånger dagligen, det är något mellan dig själv och din gud. Att vara syrier är inte detsamma som att vara strängt religiös.

Samhälle i kaos

Abadi läste vid universitetet. Han hade bara några kurser kvar till sin examen i företagsledning när striderna i Syrien eskalerade.
– Först hade vi de stora demonstrationerna som gick helt över styr. Ingen hade längre någon kontroll över det som hände i staden.
– Sedan utsattes Homs för intensiv bombning.
På kort tid var hela samhället i kaos. Plötsligt fanns det ingen elektricitet, husen kunde inte längre värmas upp, det fanns ingen mat.
– Mamma bestämde sig för att vi måste fly. Jag ville inte lämna Homs, men jag blev vittne till hur mina vänner, den ena efter den andra, försvann eller mördades. Mamma var så rädd att detsamma skulle hända mig. Undervisningen vid universitetet flyttade utanför staden men det var alltför farligt att ta sig dit varje dag.
I mars 2012 flydde mor och son till Libanon.
– Vi bodde inte i flyktingläger utan i en lägenhet som vi själva hyrde. Livet i Libanon var hårt och som flyktingar hade vi inga rättigheter. Jag började studera igen men fick börja alldeles från början, från noll. Inga av de tentamina som jag redan hade klarat av räknades till godo.

Flyktingstatus

Khamael ville ta sig tillbaka till Homs, men stoppades vid gränsen.
– Hon bar ingen slöja, de hotade med att dra henne inför domstol och anklaga henne för terrorism, berättar Abadi. Hon fick ringa ett samtal och jag kunde ordna fram så mycket pengar att gränsbevakarna lät henne återvända till Libanon.
2014 fick de återigen frågan om de vill lämna Libanon och få flyktingstatus.
Tidigare hade de sagt nej, eftersom de trodde att det så småningom skulle vara möjligt att flytta tillbaka till Syrien, till Homs.
2014 sade de ja, de ville få flyktingstatus och flytta till ett mottagarland. I april 2015 blev det klart att Finland tar emot dem.
– Vi skyndade oss att ta reda på så mycket som möjligt om Finland, säger Abadi. Vi läste på internet, vi sålde alla våra möbler och flyttade till en mindre lägenhet för att vara redo när budet kom.
– Men det tog åtta månader. Hoppet dog och vi blev allt mer förtvivlade. Situationen i Libanon var svår.
Slutligen blev det klart att de skulle få komma till Borgå. Några finländare kom till Libanon för att förbereda de finländska kvotflyktingarna på livet i Finland.
– De gav oss grundkunskaper i hur man lever här, hur man gör när man handlar i affärerna, hur man bor. Inget var nytt för oss, vi hade själva tagit reda på.
I S:t Michel kan jag studera på engelska, men jag tycker att det är för långt borta från Borgå. Helsingfors skulle ligga bättre till.

Mentaliteten finns inte mer

Trots att de nu har bott i Borgå i bara en dryg månad har Abadi och Khamael redan fått vänner och de har hunnit bekanta sig med förutsättningarna för deras kommande liv i Finland.
– Jag vill studera och har fått information om flera olika högskolor, säger Abadi. I S:t Michel kan jag studera på engelska, men jag tycker att det är för långt borta från Borgå. Helsingfors skulle ligga bättre till.
Khamael vill lära sig finska eller svenska för att kunna börja jobba. Hon tycker om att laga mat, kanske det kan finnas en framtid inom den branschen.
– Vi vill kunna göra nytta i det här samhället.
– Det var så många arabiska länder som inte tog emot oss, säger Khamael. I stället fick vi en plats här i Finland. Här känner vi oss välkomna, vi vill kunna tacka för det och betala tillbaka på något sätt.
För Syrien finns inte mer, inte det Syrien hon känner till. Khamael börjar gråta när hon får frågan om hon tror att hon någon gång kan flytta tillbaka.
– Jag älskar Syrien så mycket. Men det blir aldrig detsamma mer. Människorna och mentaliteten är försvunna. Syrien stod för tolerans, vi kunde leva sida vid sida, kristna och muslimer. I Syrien fanns en 8 000 år gammal civilisation som nu är förstörd.
– Vi hade ingen extremism i Syrien förr. Det är en tragedi, det som har drabbat Syrien, kriget och Islamska staten. Allt handlar om politik och det är de vanliga syrierna som får betala priset, dyrt.
De flesta av Abadis vänner är dödade.
– Jag har inte mer något hemland. Och åttio procent av Homs är förstört.
Han visar en video från Homs på sin telefon, som staden ser ut i dag, kvarter efter kvarter är ödelagda, bombade sönder och samman, det är bara stenhögar kvar av det som tidigare var höga hus i centrum av Homs.

Katterna

Syrien

Spår av förhistoriskt 150 000 år gammalt mänskligt liv har upptäckts i syriska grottor.
Huvudstaden Damaskus är väldens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad och nämndes i skrifter redan 2400 f.Kr.
Efter första världskriget tillföll Stor-Syrien Frankrike som delade upp det i Syrien och Libanon.
Syrien blev formellt självständigt 1941.
Som en del av den så kallade arabvåren hölls 2011 demonstrationer mot president Bashar al-Assad.
Den syriska regeringen svarade med våld, oppositionen delades i många läger, IS kom in som en part i konflikten liksom stormakterna.
Av Syriens 22 miljoner invånare räknar man att 9 miljoner är flyktingar. Av dem är två tredjedelar så kallade internflyktingar medan en tredjedel har flytt utanför landets gränser.
Under hela tiden på flykt har katterna Geo och Luli varit en viktig del av den lilla familjen. Därför förberedde Abadi och Khamael sig mycket omsorgsfullt på katternas resa till Finland.
– Vi såg till att de fick var sitt mikrochip, att de hade alla nödvändiga dokument och att alla prover hade tagits, i rätt ordning, och analyserats i Europa, helt enligt de internationella reglerna, säger Abadi.
– När vi fick info om vårt flygnummer skickade vi mejl om katterna till ambassaden och vi fick också ett ok från Borgå stad om att det är tillåtet med husdjur i den lägenhet som hade reserverats för oss.
Efter alla arrangemang var de totalt oförberedda på mottagandet på Helsingfors-Vanda flygplats.
– De alternativ vi fick var att vi kunde åka tillbaka till Libanon med katterna för ytterligare ett veterinärdokument eller att de skulle avlivas.
Abadi var genast färdig att åka tillbaka. Han försökte boka flygresa, först till Libanon, senare till Sudan som inte kräver visum av inresande. Tullpersonalen gav först en tidsfrist på tre timmar, senare förlängdes fristen till ett dygn.
Under tiden pågick förhandlingar mellan tullen och övervakningsmyndigheterna.
Alldeles i sista stund, några minuter innan Abadi skulle betala för sin och katternas resa till Sudan kom beskedet: katterna kan stanna men måste hållas i karantän hemma i Borgå i en månad. De får inte komma i kontakt med andra, finska, katter under den tiden och helst inte med några främmande människor heller.
När den första månaden hade gått höll Khamael och Abadi en fest för alla som hade hjälpt dem, både med katterna och med att få en bra början på livet i Borgå.
– Det finns så många som har visat oss vänskap och stor hjälpsamhet, säger Khamael.
– Det finns också många som liksom vi anser att katter har en själ. Runtom i världen finns det flyktingar som vi som vägrar överge sina sällskapsdjur. Det är för oss en fråga om moral att inte överge dem som är helt beroende av oss, som inte klarar sig på egen hand.