Det började för ett par månader sedan. Det var fredagskväll, inte så värst sent ännu. Jag strövade omkring i huset som jag brukar, förde och hämtade grejor från ett rum till ett annat. Mannen bankade och svor på andra sidan väggen. Bygget som skulle vara klart vid slutet av sommaren var inte det. Det är dom ju sällan. De större barnen höll på med sitt; dottern satt i sitt rum vid datorn och kollade på en video på YouTube där en amerikansk miljonär spelar ett datorspel.
Den äldre sonen spelade fotboll ute i trampolinen med en liten gul Lidl-boll. Babyn satt på golvet i vardagsrummet och försökte tränga in en innebandyboll i munnen. Den rymdes till all tur inte, men alla tio fingrar lyckades han få intrugat i bollens hål. Hunden stod med framtassarna på soffryggstödet och skällde frenetiskt på en gammal dam med rollator som sakta rullade förbi vårt hus.
En helt vanlig kväll alltså. Tv:n stod på i vardagsrummet, den hade blivit på Yle Fem efter att babyn och jag sneglat på Buu-klubben tidigare. Jag kom in i rummet med famnen full med kläder och såg med sidoögat att det skymtade lite bekanta ansikten i tv-rutan. Då hände det. Jag lyckades höra igenom hundens alltmer progressiva skall, att det talades finlandssvenska i programmet! Kläderna föll ner på golvet och hunden fick en rejäl dos vatten på sig från sprutkannan vi använder för att vattna monsteran med. Hunden blev tyst och jag kunde sätta ner mig bredvid min haka och kolla vad det var frågan om.