Jag råkade för en tid sedan få ett fotografi av min farfar och farmor i händerna. Jag har egentligen aldrig träffat dem; farmor dog innan jag föddes och farfar dog då jag var ett år gammal. Jag tittade länge på det suddiga fotografiet för att skönja eventuella fysiska likheter. Försökte se under ytan, hurudana var de där människorna?
Plötsligt kände jag en stark saknad efter någon som jag aldrig har träffat. Jag vill träffa dem, prata med dem, höra deras tankar. Jag vill höra vad de har gjort i sina liv, berättelser som målar upp en bild av dem. Berättelser som så småningom blir till en bild av varför jag är just jag och ingen annan.
En resa i tiden skulle vara intressant på många sätt. Jag skulle få svar på många frågor. Men det bästa med en sådan resa skulle vara att få träffa dem som har gjort mig till mig. Min person har inte uppstått ur intet, utan den är en produkt av en lång räcka personer som fanns före mig. En del av dem bar på samma gener som jag, andra påverkade den miljö som blev min uppväxtmiljö, i både andlig och fysisk mening.
I dyningarna av en allt mera påtaglig ålderskris har jag med varierande framgång sökt svar på frågor om livet och livets mening. Jag hittade bland annat Tommy Tabermanns dikt Pojilleni, som han skrev till sina söner då han var ungefär lika gammal som jag är nu. Dikten är en samling goda råd, en del bättre, andra sämre. Men Tabermann avrundar sin dikt med något som fritt översatt kunde lyda ungefär "Blicka tillbaka först då ni är tillräckligt starka för att möta förgänglighetens vemod".
Kanske låter det lite bakvänt att man ska möta förgängligheten då man blickar bakåt? Den egna förgängligheten ligger ju framåt i tiden. Må så vara, men det är nog när man tittar bakåt som man måste försöka bli du med ett och annat. Alla misstag som man har gjort i livet, de finns där tills man slutar göra misstag. I något skede av livet måste man bli du med allt som blev ogjort. Allt det där som man drömde om och hoppades göra en dag. Det är smärtsamt.
Jag tror mig förstå vad Tabermann menade. Man måste vara ganska stark för att möta sig själv i backspegeln, för i slutändan finns där inga andra att skylla på eller tacka för att livet blev som det blev. Min egen förgänglighet blir också påtaglig. Jag kanske får barnbarn som jag aldrig träffar. De ställer frågor om mig och får svar. Ju längre tiden går, desto färre svar kan jag påverka – svaren har jag redan gett.
Förgängligheten innebär också att jag en dag måste avstå från allt det fina i livet. Mina barn, mitt hus, min gård, min mark, mina nära och kära. Insikten om att alla de spår som jag har lämnat blir till minnen som finns kvar efter mig ger tröst. Jag läser Tabermann en gång till och ser man på! Som så ofta finns guldkornen i detaljerna. "… katoavaisuuden haikeutta" säger han, inte "haikeus". Partitiv. Även om man är stark, ska man möta förgänglighetens vemod i lämpligt små portioner.
