Snillrikt mysterium med borttappad nyckel

Inte utan orsak kan man väl säga. Nyckelknipan är nämligen en bok vars alla delar sitter som gjutna; smarta texter på rim, festliga illustrationer och ett händelseförlopp som bär ända till den sista sidan. Det här är en berättelse som man vill läsa, hänföras och överraskas av om och om igen.

Motivet i sig, invånare i ett höghus, som alla givetvis, är förlänade med de mest besynnerliga egenskaper och sätt, är inte unikt för bilderboken men inte mindre tacksamt för det. I själva verket är det ett motiv som tål att varieras och skapas om i det oändliga för vem har inte någon gång haft lust att titta in och se hur grannen bor?

I Sanna Manders bok belönas nyfikenheten rejält för här öppnas dörren till varje bostad i jakt på en försvunnen nyckel.

Redan på det första uppslaget, en härlig illustration av höghusets trappuppgång, en arkitektonisk fröjd kan man säga, med rutigt golv, gammaldags element, en elegant svart trappa och en klotrund taklampa, får läsaren veta att berättaren som sitter på trappan i gula stövlar och halvt dold bakom en vägg, tappat sin nyckel.

Efter detta följer en besöksrunda i husets alla lägenheter, uppslag för uppslag, i vilka läsaren lockas att spana efter nyckeln. Det är ett givande koncept eftersom Mander inte varit sparsam med detaljerna.

Referenserna till annan skönlitteratur, inredningsdesign, livsmedel och leksaker är många men fyller en viktig funktion eftersom de fördjupar upplevelsen av att vara en tillfällig gäst på spontant besök i någons hem. Läsaren får till exempel veta vilken sorts litteratur Rut slukar, en hobby som utövas till den siamesiska tvillingen Rakels stora förtret. För när Rut vill stanna hemma längtar Rakel ut.

Särskilt vitsigt blir besöket hos Valter som avskyr allting som är rosa, i synnerhet enhörningar, och fördriver tiden på sociala medier, under pseudonym såklart. Mellan varven mättar han sig med länkkorv och kvarg med tillsatt protein.

Besöket hos godissamlaren Harry, en trådsmal farbror i rutiga byxor och rosa strumpor och hängslen bjuder på en smakresa i retrospekt med hänvisningar till mängder av läckerheter som rävkarameller, ananasgodis och förstås samlingens pärla; en urgammal kokostopp.

Mander ger även en eloge till en annan bilderboksförfattare och illustratör, nämligen Pija Lindenbaum, vars succébok Else-Marie och småpapporna återges i ny tappning i rimmet om Maja som bor i en lägenhet med sina sju pappor. Här möter läsaren pappor i miniatyr som kockar, stryker, dukar, borstar Majas hår och inte att gå miste om, läser tidningen med en artikel om någon som heter Flump Rump.

Sanna Manders kreativitet, humor och känsla för former, färger och nutida trender samt förmåga att förena dessa till fungerande och tilltalande helheter, är obestridbar. Med dessa egenskaper löser hon suveränt in sin plats i en växande kavalkad av samtida finlandssvenska bilderboksskapare.