Traditioner

En pojke som lucia är ett värre hot mot världsordningen än ett dussin klimatkriser.

21.12.2018 06:15
Det är något visst med årets mörkaste tid. Med traditionstyngda pepparkakor, klementiner och glögg, med krispigt vita träd och den där förväntan som ligger i luften. Med sägner om oknytt, trollsejd och mörkermakt och med tusen juleljus som gör att det där mörkret känns mer ombonande än påträngande.
Med den här tiden kommer också lucia, den ljusklara hägring som ska betvinga mörkret. Luciatraditionen kom till Finland från Sverige. Firat lucia har man gjort här i någon form sedan slutet av 1800-talet, men luciatåg med musik kom först 1898 vid Svenska fruntimmersskolan i Åbo och 1919 till den traditionsfyllda och synnerligen viktiga Högvalla husmodersskola. Det är dock 1950 som ett luciafirande vi skulle känna igen i dag etablerades i Svenskfinland, då det som nu kallas för Finlands lucia startade och även dåvarande Borgåbladet krönte sin första lucia.
Jag har varit lucia ganska exakt en gång. Jag var tre år och det var dags för familjefoto. Hade jag vetat att det vore den sista gången under hela min barn- och ungdomstid som jag skulle vara lucia hade jag kanske inte kämpat emot den tunga, halkiga ljuskronan riktigt lika mycket. I skolan valdes det lucia varje år. Vem det skulle bli var självklart för långt, blont hår och popularitet var måsten och alla visste vem som hade mest av de kvaliteterna. Ibland känns det som om väldigt lite har förändrats på den fronten. Ångesten bland alla flickor med mörkt hår, som inte är vackra eller populära nog och vet att de aldrig får bli lucia, går tunga fjät runt gård och stuva än i dag.

ANDRA LÄSER